Klassiskt

Med sin nya roman har Fredrik Ekelund gjort en Chaucer, eller Boccaccio. Motsvarigheten till den förres resenärer och den senares ädlingar som sitter och berättar historier (ofta skabrösa) är hos Ekelund gamla 70-talspolare från Malmö hamn. En sommarkväll träffas de på Ekelunds balkong och äter och dricker sig genom natten under ideligt historieberättande.

Men här är det inte skabröst, här är det allvar fast med oavlåtligt gott humör. De festandes personliga öden avhandlas och gamla jobbarkompisar, levande eller döda, poppar upp likt figurer i en dockteater.

Samtalet vidgar sig ut över tiden och världen, med hamnarbetarstrejk 1980 och storstrejken 1909, man gör vändor bort över medeltiden och renässansen, avhandlar Marx och Lenin och klasskampens villkor då och nu. Jan Myrdal får vad han tål, mannen som aldrig erkänt ett fel och inte kan stava till ödmjukhet.

M/S Tiden är som en dykarklocka ned i arbetarklassens historia och villkor – i förbigående utropar Ekelund Noak till den förste hamnarbetaren. Det är en frisk genreblandning av social skildring, ideologisk analys, impressionistiska bilder. Det är de stora perspektiven som gäller, på samtiden, historien, klass- och etnomotsättningar, det mesta nedmalt i konkreta öden och sensuella på-platsen-skildringar. Kliven är branta, här samsas Cervantes med Roland Barthes och Pelé i kulturernas väldiga, tidsöverlappande gobeläng.

Ekelund förvaltar det politiska engagemanget från 70-talet med en språklig explosivitet som inte alltid är lätthanterlig. Det är malmöitiska, tyska, spanska, engelska, hans ös är hamnens internationella förbistring, där hamnpiren är ett vågrätt liggande Babels torn.

Och mitt i allihop finns så Gösta Larsson, Malmö-grabben som emigrerade till USA 1921, där han blev kritikerrosad för en rad romaner på 30- och 40-talet, en arbetarförfattare som skrev på engelska men även översattes till svenska – och nu är totalt bortglömd. Som samhällskritisk författare drabbades även han när McCarthy härjade som värst, plötsligt var det refus på refus och han gav upp, ”gjorde en Dagerman” och gasade ihjäl sig hemma i garaget.

Gösta Larsson och hans öde blir till ett epicentrum i romanen, företrädare för den sociala vrede som tappats bort på vägen. Hos honom fanns den rena vreden inför sakernas tillstånd – tills han knäcktes av det samhälle som skryter med att kalla sig Världens Största Demokrati.

Det är en enorm, storartad satsning Fredrik Ekelund har gjort, en i samtiden mycket osvensk roman. Så här lustfyllt skojar man inte med de språkliga konventionerna om man vill falla Augustprisjuryn på läppen. Det är ett språk som har en rädisa i knapphålet i stället för en blomma och som är en örfil åt den konventionella smaken.

I grund och botten handlar romanen om sökandet efter vänsterns gamla, idealistiska dröm om Solidariteten och Rättvisan, bortom utsugning och annan djävelskap, detta i vår tid när visioner fått självdö, av ålder eller bekvämlighet eller tunga bostadslån i en krisekonomi.

Därför känns det så befriande att läsa Ekelund. En uppfriskande vind i ett unket samhällsklimat. M/S Tiden är en roman som kränger likt en lastbåt i storm, och den är långt ifrån alltid lättläst. Men vad säger att allt ska vara lättsmält. Eller någonting.