Eländes elände –
men det slutar nästan lyckligt i Finistère

Det är sju år sedan Bodil Malmsten i Priset på vatten i Finistère berättade om sitt Tusculum i Bretagne, dit hon flytt från ett Sverige som kändes henne övermäktigt. I Finistère gav däremot slitet med blåregnsplanteringarna och striderna med hantverkarna lisa och välsignelse. Den boken har blivit läst och älskad. Bodil Malmsten har också ett speciellt nära tilltal till läsaren, som gör hennes texter så – ja just det – tilltalande.

Nu återkommer hon en sista gång från Finistère och berättar med gråten i halsen om hur hon tvingats flytta därifrån till en fuskrenoverad lägenhet i en liten stad nära Nantes. Men varför det? Det förklarar hon inte. Något ekonomiskt kanske.

Det är i alla fall alldeles kolossalt sorgligt att flytta förstår man på varje sida, och till slut tröstar hon sig med Jobs bok. Det fanns en till som hade det lika eländigt. Men Jobs bok slutar lyckligt, och även Bodil Malmsten får till ett slags happy end, som har det gemensamt med Jobs bokslut att läsaren knappast låter sig övertygas.

Sista boken från Finistère är en lätt monoman bok, ettrig i sin självömkan och självironi, men charmerande i sin färgrika konkretion i skildringen av Finistère och av den perfekta grannen madame C., som alltid seglar ovanpå där författarinnan seglar i kvav.