Kriget – i en enda rödlysande mening

Leran är den enda vännen som tar emot soldaten i skyttegraven. Och som jorden runt omkring honom ständigt viker undan och glider, på samma sätt rinner texten över sidorna i Lotta Lotass nya roman. En enda lång mening, utan versal eller punkt, satt över ett hundratal kompakta boksidor.

Den röda himlen utgör andra delen i en triptyk om fält. Den första delen, Den vita jorden, delades upp i 148 lösa häften utan bestämd kronologi. Nummer två kan alltså sägas vara dess formmässiga motsats.

Det kärva, prosalyriska berättandet om människans storslagna framstegstro i förhållande till det landskap hon exploaterar, känns igen från Lotass tidigare böcker. Även om visionerna den här gången står tillbaka för en mörkare berättelse: Kriget. Skräcken och väntan på döden i skyttegraven i stålkylan. Den tragiska konsekvensen av, snarare än upprinnelsen till, ett megalomant historiskt projekt.

Som alltid när det gäller Lotass är det språkligt otroligt vackert. Stilfigurerna slingrar sig in i något som skulle kunna vara soldatens trasiga, hallucinatoriska medvetande: ”stenen har lysande vita sår; träet har vidöppna stirrande ögon”. Världen blir streck, färger, mörker och ljus, snarare än ting. Världen blir till bilder. Det råder ett slags torr sinnlighet kring hur material och ljud levandegörs: ”luften piskas, trasas oavbrutet av vinande, ylande kastkroppar”. Och bilderna görs ibland bokstavliga av inskjutna markörer: ” – landskap, konstnär okänd – marken böljar som ett hav av lera i alla bruna nyanser”.

Hela tiden ligger titelns röda himmel som en lysande fond över den mörka smuts som bokens vagt tecknade personer kryper omkring i. Natur och människokroppar slits sönder. Jorden slukar och blandar allt till samma stoff. Att skildra ett tillstånd av krig kräver sin form. Ett tillstånd av kaos och splittring i ett enda sammanfogat flöde.