Till skogen med kärlek

”En enda regel gäller:

Lägg dig ner. Om träden bildar en ring omkring dig är du i en skog.” Men: ju mer man vet om skogen, ju mer man klättrat, klivit kring, klafsat och strövat i den, desto svårare är det att se den som något utanför en själv. Kerstin Ekman vet. Hon har skrivit en underbart tjock bok om skogen, grön såklart, indelad i sju essäer, myllrande av botaniska fakta, kulturhistoriska förgreningar, poesi och spekulation. Den är trots sin allomfattande ambition – att förstå skogen är ju nästan samma sak som att förstå naturen – skriven i en illusionslös och ödmjukt sökande stil.

Det börjar med en dagdröm på stadsbiblioteket i Katrineholm. Där har den läsande skolflickan Kerstin hittat en liten skrift om Vråkulturen och Mogetorpsfolket som bodde utanför stan för 4500 år sen. Som barn var hon med på en skolutflykt till utgrävningen och lärde sig det vanliga: att stenåldersmänniskor var vildar med träklubbor. Nu får hon veta att de var intelligenta som vi, att de var svedjebrukare, att Sverige var mycket varmare då och att väldiga, delvis ogenomträngliga, lövskogar täckte det som skulle bli Europa. Ett avtryck av en vindruvs-kärna på en krukskärva börjar gro i fantasin och författaren kan än i dag framkalla en stark minnesbild av hur hon ”i skymningen gled utan vingar över en skog som inte har någon gräns”. Hon såg ”vattenspeglar och eldar som glimmade” och ”kände en mycket tydlig röklukt”.

Numera äger Kerstin

Ekman och hennes make Börje Frelin ett skogshemman i Jämtland och ett i norra Roslagen. De jagar och fiskar och brukar skogen. Handfasta observationer av skogsknippsrotens första bladstrutar, av den ljusa lilla rågeten som bara visar sig när det är kopplingstvång, av en trädtickas ljuvliga doftstråk och av det närmaste kalhyggets försumpning binder ihop essäernas tankeutflykter.

Vilka är då Herrarna i skogen? Jo det är männen i historien som benämnt, besjungit, uttolkat, systematiserat, använt, köpt och sålt, dikat ur, huggit ner, romantiserat, avförtrollat, fragmenterat skogen — kort sagt gjort sig till herrar över den. Rovlystna furstar, stormän, storbönder och små skogsägare, skogsbolag, politiker och byråkrater. Men också historiker, vetenskapsmän, konstnärer och författare; Tacitus, Dante, Olaus Magnus, Chrétien de Troyes, Skogekär Bergbo, Carl Jonas Love Almqvist, Linné, Afzelius, James G Frazer, Goethe, de målande och jagande bröderna von Wright och de folksagosamlande bröderna Grimm. Rousseau, Darwin, Sven Rosendahl, Björn von Rosen, ”ekologen” Bruno Liljefors, Sten Selander (vars bok Det levande landskapet i Sverige hon oftast citerar); Eyvind Johnson, Harry Martinsson, Olof Högberg, Gustav Hedenvind-Eriksson, Dan Andersson, för att nämna några. Selma Lagerlöf, Elin Wägner och Sara Lidman finns bland skogens få damer. Vallflickor och bärplockerskor är ju så anonyma.

”Att försöka rå på skogen

var civilisation” sammanfattar författaren människoartens kamp och relationer med skogen. Herr Olof i den medeltida dansvisan (en återkommande figur i alla essäer) rider rakt igenom den, men älvornas makt är starkare, det vilda, osägbara tar in på honom, liksom det tar barnet i Goethes rysdikt Erlkönig och vettet och moralen från elfenbensjägaren Kurtz i Joseph Conrads Mörkrets hjärta.

”I vår civilisation bortser vi ofta från vårt djupa beroende av naturkrafter och biologiska förutsättningar” skriver Ekman stillsamt, men döljer inte sin oro över hur lätt de obekymrade nyttomänniskorna förändrar dessa förutsättningar. Vet vi egentligen vad vi håller på med?

Tanketrådarna och associationerna i den här boken är oändligt många men hänger på något envetet passionerat vis ihop i ett dolt, urmänskligt, magiskt, djuriskt, vegetationsmytiskt rotsystem. Kan vi hugga oss fria från det utan att förlora markkontakten? Skogen är ju vårt gamla hem.

Denna sorgsna medvetenhet

om att skogen, både i sina levande detaljer och i sin helhet, är obeständig känner säkert många svenskar igen. Ekman ser uråldriga stigar försvinna i kalhyggenas kaotiska förstörelse, mängder av vackra, sällsynta arter kvävas i den högproduktiva granplanteringarnas mörka monokultur. Hon äcklas av att världens kvarvarande regnskogar huggs ner i en absurd takt för att bli trädgårdsmöbler. I Sverige finns bara fyra milsvida skogar kvar (en mil åt varje håll från mitten). Även i sin egen ganska ödsliga skog uppe i Valsjöbyn hör hon hela tiden lastbilarna på landsvägen.

Ändå ger glädjen i boken den starkaste läsverkan. Kerstin Ekman kan verkligen mana fram allt det härliga som växer ikring oss. Hennes språk är i sin ordartsrika precision en tillbedjan i sig, kanske till våren därute.