Bluffen som gick hem

Pseudonymen ”Mia” i Liza Marklunds Gömda – En sann historia (Piratförlaget 2000) träffar fel man, ”mannen med de svarta ögonen”, en muslim från Libanon som misshandlar och förföljer henne. Samtidigt kräver han umgänge med den dotter de har tillsammans, som är rädd för honom. ”Mia” lämnar honom tidigt, gifter sig med trygge norrländske ”Anders”, får ett barn till och flyr från den lilla staden. Familjen gömmer sig, ”Mia” får ett liv utan misshandel, men utan något alls, ett icke-liv likt många flyktingars – det finns också en parallellhistoria i början av Gömda, som berättar om en flyktingfamilj från Chile och den psykiska press de lever under.

Så kan Gömda sammanfattas, den bok som sägs ha sålt mest i Sverige. Den kan också beskrivas som en bluff, vilket journalisten Monica Antonsson gjort i Mia – Sanningen om Gömda. Här finns visserligen misshandel, men inte av den omfattningen som beskrivs i Gömda, här finns inga muslimska gäng som hotar – i stället en beräknande bidragsfuskande och manipulativ ”Mia” som tvingas fly sedan hennes chilenske make (han som i Gömda blivit Anders) kört över och försökt döda ex-fästmannen.

Monica Antonsson lyfter upp en hel del konstigheter i Gömda, eller rättare sagt frilägger hon vad som ändrats mellan ”verklighet” och ”sann berättelse”. ”Mia” har ett barn till, som inte syns alls i Gömda, hon hade urdåliga skolbetyg och raggade på flyktingförläggningen. Bankjobbet och spanskatolkningen syns vara påhitt, liksom flera beskrivningar av den grova misshandel och muslimska hjärntvätt hon påstås blivit utsatt för.

Om man rensar bort den mycket stora portionen moralisk indignation över ”Mias” kärleksliv och bidragsberoende – större delen av Antonssons bok är nämligen ett karaktärsmord, ett (ofta illa redigerat) malande av hur dålig en människa kan vara – samt luddiga intervjuer med vittnen som inte riktigt minns (Gömda utspelar sig på 1980-talet), så återstår trots allt tillräckligt med graverande uppgifter. Dessa borde få förlag och författare att, ja vad, be en miljon läsare om ursäkt? Köpa tillbaka alla böcker?

Inget av detta kommer förstås att ske. Men jag hoppas att det åtminstone är dags att sluta gömma sig bakom ursäkten att vissa saker måste ändras för de inblandades skull. Det håller inte hela vägen eftersom det är uppenbart att ”Mia” med olika medel främst gjorts mer medelklassig och skötsam – hennes yrkesarbete, välgörenhetsarbete, smak för konstglas – för att fler ska kunna beundra henne och identifiera sig, på samma sätt som den trygge svenske mannen använts som en schablon för att skapa medkänsla. En historia om misshandel som var mindre spektakulär, där offret inte jobbade på bank utan levde på olika påhugg och fick hyran betald av soc, skulle troligen inte sälja lika bra. För det finns en moralisk logik i offentligheten som säger att offret måste vara ”fint”, ett offer utan moral får skylla sig själv. Det tragiska med hela Gömda-historien är att den hjälpt till att reproducera denna logik. Och det obehagliga med Antonssons bok är att det är där den får sin näring.

Men man får också ge Gömda erkänsla för att ha uppmärksammat läsaren på en kvinnomisshandel som faktiskt finns, även om detta fall inte är exakt överenstämmande med en specifik kvinnas sanning.

Liza Marklund går givetvis fri från förtalsanklagelser, det är det listiga med att kalla en bok ”En sann historia”, men inte nämna några namn. Att de inblandade i Gömda varit kända lokalt är liksom inte författarens problem. Och Antonsson lyckas ju inte helt rentvå ”mannen med de svarta ögonen” från skuld. Däremot pekar hon ut uppenbara rasistiska problem i Gömda. Den bygger en hel del på främlingsskräck när den frammanar den svartmuskige mannen och hans obegripliga kultur, hans auktoritetsanspråk, hans ondskefulla förakt för kvinnor och svensk kultur.

Gömda utkom först 1995 på Bonniers under pseudonymen ”Mia Eriksson”, med Marklund som medförfattare. När den fem år senare blir pocket (i reviderad och kortad form) på Piratförlaget är Liza Marklund det enda författarnamn som finns på omslaget. Försäljningen exploderar. Det som hänt mellan 1995 och 2000 är att Marklund blivit etablerad och säljer bra, men det är något annat också: De sanna berättelsernas boom. Dessa, som på olika sätt både exploaterar fruktansvärda levnadsöden och läsaren av dessa öden, har kommit stort under 00-talet.

Det har skrivits många, och många spännande, spaltmeter om denna stora trend med lidandelitteratur, överlevnadsskildringar, ”sanna berättelser”. Kanske kan man ana ett slut snart, inte minst efter upptäckten att både J T Leroys Sarah (2000) och James Freys A Million Little Pieces (2002) var bluffar, så kallade literary hoaxes. En stämpel nu också Gömda får.

Vem kan längre tro att en text kan vara sann? Men trots allt: tron att den är det får en läsare att känna med författaren eller huvudpersonen, på ett alldeles eget sätt. Det upprättas ett läsarkontrakt, som om det bryts skapar enorm besvikelse.

Eller så kan man se det från ett annat håll, som Aase Berg när hon skriver under rubriken Intimitetsbluffen i 00-tal (26/2008) om ”sanna berättelser” skrivna utan raffinemang. Hon menar att författarens oförmåga att skapa intressant text gör att läsaren inte kan vara medskapande: ”Ett steg i läsakten försvinner: den kreativa kommunikationen mellan läsare och författare. I de skitdåliga självbiografierna bygger författaren sanningen alldeles ensam”.

Och är man en läsare så långt under författarens klack – ja, då finns det ingen förlåtelse för bluffen.

På sajten Familjeliv är antalet kommentarer till Monica Antonssons bok uppe i över 10 000. En helt galen siffra. Även om mycket går runt, runt i diskussionen finns det en rak överensstämmelse mellan Gömdas stora upplaga, det särskilda sug en ”sann berättelse” skapar och det ras som uppstår när den sanna berättelsen blivit falsk.

Det är mycket mer än Liza Marklunds journalistiska trovärdighet som brister, det är också en kollaps i delar av den för närvarande rätt självgoda bloggvärlden. Här propageras det för ”sanningen” – den riktiga sanningen – här skrivs förringande om ämnet kvinnomisshandel, här hetsas det mot både Marklund och ”Mia”. Än författas det brev till Oprah Winfrey, än ropas det på bokbål. Så mycket hat och avsky och desperation är svårt att ta in. Ett provocerande rum av utspolade frustrationer.