Ytligt om yta

När Joakims pappa Viktor dör uppdagas att hans namnkunniga tavelsamling består av egenhändiga förfalskningar. Ingenting av det lilla han berättat om sig själv visar sig stämma. I sökandet efter vem pappan egentligen var trasslar Joakim in sig i en härva av lögner och halsbrytande situationer.

Berättargreppet i Carl-Johan Vallgrens nya roman Kunzelmann & Kunzelmann känns igen från Augustprisvinnaren Den vidunderliga kärlekens historia. Till hälften utspelar den sig i historisk miljö – Tredje riket – och huvudpersonerna hamnar i olika subkulturella, publikfriande miljöer – bögklubbar, porrfilmsinspelningar, gangsterkvarter. Allt berättat på en självsäkert kallhamrad men uppsluppen prosa, så rik på detaljer och metaforer att det är svårt att avslappnad ta för sig av ordrikedomen.

Joakim beskrivs som en typisk man av vår ytliga tid; rotlös och rastlös överkonsumerar han bostäder, krogbesök och kvinnor, ett lätt byte i den statusjakt som ersatt alla djupare värden. Mer lågmält, stundtals ömt, porträtteras Viktor, oförlöst både som homosexuell och konstnär, men även som litterär gestalt. I stället för djupare karaktärsstudier har Vallgren lagt arbete på en oändlig räcka miniföreläsningar i konsthistoria och måleriets hantverk.

Carl-Johan Vallgren kallar sitt ambitiösa, monstruösa, bokbygge för skälmroman. Så försöker han kanske skämta eller finta bort alla som vill diskutera innanmätet på allvar, men skrönan är ingen genre som i sig är impregnerad mot angelägna ämnen. Nog vill Vallgren säga något när han tecknar en bild av ett samhälle där ironi, ytlighet, fejk, politikerlögner, självbedrägeri och skamlösa kopior har ersatt original och originalitet. Och må så vara, men det är knappast någon originell eller djärv åsikt.

Ovanlig är snarare den som vågar formulera förklaringar och alternativ till förytligandet och förtingligandet, men inte heller här kan Kunzelmann & Kunzelmann bidra med något kreativt. Enligt Vallgren finns Sanningen i Konsten och Kärleken, en romantisk föreställning som är lika diffus och konservativ i dag som när den frodades på 1800-talet. Idén att konsten i sig bär på en högre sanning ger lätt en genikult kring Konstnären. I Vallgrens romanvärld yttrar den sig i förakt – rädsla? – för bloggarna, b-kändisarna, de illa klädda Hennes & Mauritz-människorna, flickebarnen i palestinasjal och allt annat talanglöst avskrap som flyter in i offentligheten med anspråk på att också kunna skapa.

Mer sympatisk är författarens tro på kärleken, men ska den övertyga måste den gestaltas så den drabbar läsaren. Den kvinna som Joakim till slut i väljer är lika anonym som Henriette i Den vidunderliga kärlekens historia, en tillbedd Amanda eller Beatrice som älskas för att hon är klok, vacker och ”återhållsam på en harmonisk människas vis; rädd om sin kropp och sina känslor”. När det väl gäller är alltså inte den originella personligheten ett ideal, i alla fall inte om hon är kvinna.

Vad som blir kvar av boken är några portioner slapstick och just det som Vallgren själv kritiserar: underhållning för underhållningens skull.