Mystiker, enstöring och pappa

En del böcker bär inte bara på sitt innehåll utan berättar också oavsiktligt något om berättande, det där gåtfulla som rör hur mycket som ska skildras, ur vilken vinkel, och vad som bör undanhållas för att ge utrymme åt läsaren. Balansen är delikat och problemet främst aktuellt när man skapar figurer ur fantasin. Erik Wijks bok om sin far och sin släkt, Allt vi här drömma om, är helt dokumentär, han har det material han har; hur det organiseras avgör läsupplevelsen.

Wijk lägger ett existentiellt och psykologiskt pussel med de bitar han hittar, och det är så fascinerande att jag efter läsningen fortsätter att fundera på huvudpersonen Olof Wijk på ett sätt som är så svårt att uppnå med fiktionen, där man gärna är färdig med figurerna när man läst färdigt om dem. Fadern avtäcks aldrig helt. Fragmenten är motstridiga och bilden asymmetrisk och ofullständig när den sätts samman. Verkliga människor hänger helt enkelt inte ihop psykologiskt, ändå kräver vi ofta det av fiktionen.

Erik Wijks far var frukten av två framgångsrika företagarsläkters möte, redarsläkten Broström, och köpmannasläkten Wijk i Göteborg. Författaren spårar de två överklassläkterna bakåt till 1800-talets början då anfäderna inledde sagorna med de berömda två tomma händerna, framåtandan och beredvilligheten att behandla andra som tjänstefolk. Genom korrespondens och dokument, tidningsklipp och dagboksanteckningar har Erik Wijk sorgfälligt återskapat händelseförloppet. Dramatiken är stor, katastroferna och glädjeämnena avlöser varandra med ödesmättad pulsering. Men eftersom Wijk snarare beskriver än gestaltar dessa tidiga släktingars liv är det svårt att hänga med i vem som är vem eller att riktigt intressera sig för dem.

Boken griper tag först när han kommer fram till sin egen far, som vid trettio års ålder går långt in i Swedenborgs andevärld för att aldrig komma ut igen. En bitter skilsmässa blir följden och Olof fråntas vårdnaden om sina två barn; Erik Wijk träffar inte sin far på femton år. Som tjugoettåring söker han så upp honom i stugan ensligt belägen mellan Vänern och Vättern, i hopp om försoning och återförening. Så blir det inte. Under de två decennier som återstår av faderns liv ses de bara några gånger ytterligare, vanligen i samband med de rättstvister om olika arv som utgör släktens främsta kontaktyta.

Eftersom Olof Wijk hade pengar behövde han aldrig försörja sig, utan kunde helt ägna sig åt sina studier – av bibeln, av Gandhi som är hans asketiska förebild, av parapsykologi och automatisk skrift med vilken han tror sig lösa Palmemordet, Anna Lindhmordet och en del annat. Fantasierna snurrar i hans huvud samtidigt som han ömsom stöter bort och ömsom längtar efter sina barn, som hela tiden längtar efter honom. Hans föräldrar och före detta fru har för länge sedan avfärdat honom som sinnesrubbad. Erik Wijk vill inte nöja sig med så enkla kategoriseringar. Folk han talar med har funnit Olof annorlunda men inte knäpp. De kände förstås inte till den automatiska skriften, men om ett irrationellt förhållningssätt till verkligheten vore detsamma som mentalsjukdom skulle många få en diagnos.

Med smärtfylld ärlighet och sanningssträvan tränger Erik Wijk djupt ner genom lagren av egna och andras tankar, känslor och iakttagelser, ständigt beredd att rannsaka sig själv och förstå och förlåta sina medmänniskor. Dessa insikter om psykets grå schatteringar bygger uppenbart på stark själsnärvaro och vidsynthet inför människans komplicerade själ. Det förvånar en smula att detta sinnelag kan leda till en så obändig politisk ståndpunkt som Erik Wijk gett uttryck för i sitt vänsterengagemang.

I Allt vi här drömma om är ideologin mest en kompass och ett perspektiv; han framhåller somligt i överklassens sätt att handha människor och pengar som man bara ser från vänster. Det ger ett spännande skärpedjup och han stryker inte under med alltför tjocka politiska streck, förrän han ska dra slutsatser om orsakerna till faderns öde och hemfaller åt en programmatisk vidräkning med marknadssamhället och penningen. Den känns pliktskyldig och inte hemmahörig i denna bok med dess känsliga avsaknad av absolutism.

En förunderlig scen är när sonen efter faderns död 2006 med bävan besöker den vildvuxna stugan. Bland bråten hittar han ett paket kondomer, bäst före 1979. Nio av tio är kvar. Vad hände, frågar han sig, när enstöringen med fanatiska avhållsamhetsideal gick och köpte ett paket och kanske nyttjade en av dem? Berättelsen kan inte förtälja det, bara uppdaga spåren. Och det blir oändligt suggestivt just av bristen på heltäckande vetskap.