(Ned)Laddat om nätpirater

Den 16 februari inleds rättegången mot fildelnings-sajten Pirate Bay. Utgivningen av reportageboken Piraterna kunde alltså inte ha varit mer strategisk. Och en imponerande bok är det: initierad, pedagogisk, balanserad, skriven som en thriller. De flesta inblandade får komma till tals: den enskilde nedladdaren, skivhandlaren som tvingades slå igen, Antipiratbyråns impopuläre agent, Piratpartiets grundare och så vidare. Om någon står i centrum är det de ganska anonyma åtalade: Peter Sunde, Gottfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij.

Så när och hur började alltihop? När Piratbyrån grundades 2003? Med Hem-PC-reformen 1998? Eller måste man gå tillbaka till de juridiska striderna kring lanseringen av de första videobandspelarna i USA på 1970-talet? Kanske rent av ända till Gutenberg och boktryckarkonsten, som gjorde kopiering i industriell skala möjlig?

Anders Rydell och Sam Sundberg är journalister, inte medieteoretiker; ändå lyckas de ge en rejäl historisk bakgrund till kampen mellan upphovsrättsförsvarare och nedladdningsivrare. Och även om de inte tar ställning för någon sida utgör den omsorgsfulla bakgrundsteckningen i sig ett argument för fildelning: om Pirate Bay, Piratbyrån och Piratpartiet är nya företeelser, så är de samtidigt resultatet av en lång mediehistorisk process. Å andra sidan: också Rydells och Sundbergs bok har ett copyrightmärke – vilket inte hindrar att den redan går att ladda ned via Pirate Bay ...

Situationen är en del av en bredare upplösning av skillnaden mellan aktivt och passivt, producent och konsument: när man laddar ned information med Bittorrent-tekniken gör man, vare sig man vill det eller inte, samtidigt informationen tillgänglig för nedladdning åt någon annan. På sätt och vis är detta inte något nytt: att varje bokläsare (med)skapar det verk han eller hon läser, och därmed också den tradition verket är en del av, är litteraturteoretiskt allmängods – när man läser en bok laddar man så att säga både ned och upp den. Det nya är kanske att denna dubbelhet nu tar sig konkret teknisk gestalt. Därmed blir de gamla konstteoretiska frågorna aktuella på nytt: vad är ett verk? Vem skapar det? Vem tillhör det?

Striden är i högsta grad politisk. Kanske är det rent av en strid om en ny form av subjektivitet: det autonoma skapande geniet håller på att ersättas av en gränslös kollektiv kreativitet. Att hävda det innebär givetvis inte att det inte finns praktiska problem att lösa (vill vi att man ska kunna leva på att skapa musik och film i framtiden, och i så fall hur?), men det innebär att frågorna måste ställas på nya sätt, och att sådant vi tagit för givet kommer att bli passé. Om det är nedladdningsverksamheten eller upphovsrätten som är en historisk parentes är inte självklart.

En pikant detalj är att man på Pirate Bay inte är glada över boken, eller rättare sagt över att förlaget har lanserat den som en ”officiell biografi”. Reaktionen är svårbegriplig – Ordfront presenterar boken som ett reportage, inget annat – inte minst för att piraternas indignation ironiskt nog påminner om de Hollywood-jurister man annars häcklar. Plötsligt är det Pirate Bay som resonerar i termer av officiellt/inofficiellt, autentiskt/inautentiskt, i stället för i de simulakrala banor där det bara finns kopior.

På Piratbyråns hemsida finns en enkät där man kan gissa hur rättegången går. Majoriteten tror på en friande dom, följt av ett överklagande. Intressantare är kanske ett mindre kryssat svar: ”Vem bryr sig, p2p är mer än bara The Pirate Bay”.

Det vill säga: det nya sättet att fritt dela kulturella produkter över internet är här för att stanna och utvecklas, like it or not. Om just Pirate Bay försvinner eller inte har begränsad betydelse. Allt talar för att det stämmer.