Hej då hiphop

Myten säger att hiphop är musikens boxning. Ska man bli någon i ringen duger det inte att vara en mätt, nöjd medelklassunge från radhuslängan. Man bör ha ett växande hämndbegär som omsätts i taktslag och rappa ord.

Men hiphop kan också vara det motsatta. Se på svenske Petter. Pappa Torsten arkitekt och mamma Birgitta barnmorska. Trygge Petter Alexis. Smarte Petter med universitetspoäng i konsthistoria som skriver texter så att hans gamla svensklärarinna gråter: ”Du ska dö”, ”ditt jävla CP”, ”plädöbömömöh”, ”de debila pissluffarna”. Petter befinner sig långt bort från ett brinnande Babylon men han är stor. Och se på Dogge Doggelito som sitter och myser i Bolibompastudion. Inte mycket boxning där inte.

Å ena sidan underlättar det att förklara hiphoppens uppkomst med getto-perspektivet, underklassen, och en musiksort som är sammanflätad med politik, sex, pengar, våld – och hårt arbete. Ingen annan musikform har kommersialiserats med samma kraft, 60 procent av Billboardlistans bäst sålda artister är hiphoppare. Å andra sidan har ingen annan musik lyckats pånyttfödas med liknande anarkistisk påhittighet. I dag går musikformen in i nya konstellationer med elektronika, noise och till och med klassisk musik!

Om detta flyende fluidium har Jeff Chang skrivit en av de mest passionerade musikböcker på decennier. (Jag tänker omedelbart på Ian MacDonalds analyser av Beatles som samhällsfenomen i boken En revolution i huvudet.) Med sin 580 sidor slingrande faktaberättelse fångar Chang hiphoppens ovilja att analyseras, i alla fall till en viss gräns när den ska genrebestämmas. Dess historia är snarare en väv av tillfälliga detaljer.

Egentligen är det ingen musikbok han skrivit utan en sociologiskt insiktsfull undersökning av det moderna Amerikas historia. Här flyter hela härligheten ihop till det som är kärnan i hiphoppens budskap: kärlek, hat, kåthet, narcissism, dans, kläder, poesi, sex, spänning, mystik, droger, gudstro, våld, coolhet, softhet, utanförskap, självförtroende. Och syndernas förlåtelse.

Bokens kapitel kallas i stället loops, och med det kan man förstå fyra självgående cirkelrörelser som tillsammans format hiphoppen. 1. Bronx. 2. Afrika. 3. Budskapet och politiken. 4. Sammanhållningen och globaliseringen.

Här är några av detaljerna. Para ihop Jamaicas roots-generation med Bronx vid mitten av 70-talet och man får något som liknar en möjlig startpunkt. Här finns något i tid, ras, plats, mångkultur och heta beats som förenas i politisk agitation. Stolthet är det vanligaste ordet i texterna. Både Trenchtown och Bronx faller offer för en galen stadsplanering som sätter hus i ruiner. Bara i Bronx tvingas 60 000 människor flytta när de fångas i åttafiliga Lower Manhattan Expressways korsdrag. ”Moses körde sin bulldozer rakt över dem”, skriver Chang. Eventuellt kan man påstå att målen för slumsaneringen (”områden endast för vita”) driver fram hiphoppen. För när folk inte har några hus att bo i träffas de på klubbar och i gathörn. De tar med sig stereon ut på gatan, afroamerikaner, afrokaribiska ungdomar, latinos, alla, och så är rörelsen i gång.

Mixa sedan ihop rastafaris burru-trummor, rythm and blues från New Orleans, jamaicansk ska, rock steady, reggae, dub, spirituals, spoken word, vildsinta ekon, synkoper och frekvensförstörande signaler och dränk alltsammans i färg, nerv och protest. Det är lika med Hiphop.

Rockmusiken kräver ikoner som sjunger längst fram vid scenkanten. Men hiphoppen hyllar kollektivet; ljudarkitekterna, producenterna, soundsystemens dj:ar.

Och ta de flerspråkiga gängen i Bronx, de som kräver respekt. I dessa gäng ”rinner hiphop genom luften likt det kalla

vattnet ur en sliten brandpost”, skriver Chang. Den rycker fram med gängledarna, de skarpa rebellerna med anti-auktoritära reflexer. De vassa tungorna. I boken träffar vi flera av dem. DJ Kool Herc som slipade bort sin accent och påstås ha startat hiphoppen med en privat familjefest. Herc kopplade ihop högtalarna och skivspelarna till ett mäktigt soundsystem så att det skakade i de gamla zinktaken. Eller den mystiske Afrika Bambaataa, som på zuluspråk betyder ”hängiven ledare”. Han är grundare av en egen religion, Universal Zulu Nation, där så avlägsna musikstilar som Kraftwerk, melodin från Rosa Pantern och Rolling Stones blandas i The Magic Disco Machine. Bambaataa är predikanten som talar om hiphoppens fyra element:

DJ:ing, rappen, b-boying (dans) och graffitin. En annan glorifierad ledare är Grand master Flash.

Under alla omständigheter delar gängen under 70- och 80-talen en revolutionär estetik. Det handlar om att släppa ut en stil, orörd av marknadskrafterna, skyddad och inkapslad av nästan klosterliknande riter och koder. Kidsen upplever sig vara osynliga. Och längtar efter en stund framför tv-kameran.

Betänk att detta händer parallellt med Reagans kritvita USA. Tillfället att förvandla aggressivitet till konst kunde knappast varit bättre. I takt med att kapitalismen glorifieras tilltar hiphoppens ursinnighet och bildar, med apartheid och gamla medborgarrättsrörelser i minnet, en ny black consciousness-rörelse mot överheten. När sedan Rodney King misshandlas av fyra polismän i Los Angeles 1992 hamnar alla plötsligt i samma gäng. Krigströtta släpper DJ Quik, Comptons Most Wanted och Above The Law vapnen och börjar göra musik som klättrar på topplistorna.

Hiphoppen tycks ständigt stå vid ett vägskäl. Ska den bli en folkkonst vars äkthet behöver bevara och bevakas? Eller ett evigt uppror? När den nu går in i superkommersialismens loop talar mycket för att hiphopgenerationen (den som Chang beskriver) är ett utdöende släkte. En gång fanns det en kreativ spänning mellan musiken som handelsvara och livsnerv i lokala subkulturer. I dag flyttas makten beslutsamt mot mediemonopolen, där till exempel Motorola säljer sin senaste mobiltelefon med hjälp av DJ Snoopy.

Men varför är lagstiftarorganisationer och högerkrafter så passionerat engagerade i att varna för hiphoppares ”avhumaniserade” texter? Är svart ilska farligare än vit ilska? Det går inte komma ifrån att hiphop är bomullsplockarens arv till musiken. Rapparen Ice T uttrycker det så här: ”Man behöver svarta män som inte ser upp till den vite mannen, som inte försöker vara den vite mannen. Vi måste lära våra ungar slavägarens natur.”

Can’t Stop Won’t Stop är en viktig bok – trots att ordet viktig är ett sånt där kulturord som hiphoppare hatar. Om några år upplevs antagligen Changs bok som töntig, med fel språk och fel sneekers. Ty hiphoppen verkar vara den enda musiksort som identitetsskapar synkront med tiden. Den vill inte stanna.

Som översättaren Tony Ernst konstaterar, är det något löjeväckande att kommunfullmäktige i Bronx bestämt att öppna ett hiphopmuseum (2008). Hiphop är inte tänkt att hänga bredvid etruskiska masker och folkdansdräkter.