De rånade för revolutionen

Köpenhamn 1988. En ung polis skjuts till döds i samband med ett rån mot ett postkontor. Polisen finkammar kriminella kretsar på tips, ingen vet något. Allt får sin förklaring när en underjordisk revolutionär cell avslöjas. Under 15 års tid har de utfört en rad spektakulära och avancerade bankrån i Danmark. Pengarna har skickats till PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse. Polisens underrättelsetjänst har under flera år spanat på gruppen, utan att få fram bevis, och utan att meddela den vanliga polisen.

Det är en fullkomligt sanslös, och dokumentär, historia den danska journalisten Peter Øvig Knudsen berättar i Blekingegadeligan. Själva händelseförloppet är så extraordinärt att också vissa av de danska utredarna in i det sista är osäkra på om en liten grupp alldagliga kommunister verkligen är Danmarks mest avancerade rånarliga. Först när lägenheten på Blekingegade, med ett vapenlager av lätt överdrivna proportioner (automatvapen, minor, tre kilo sprängdeg, handgranater och 28 pansarvagnsraketer, bland annat), hittas, som härvan nystas upp.

De två banden om Blekingegadeligan har blivit en succé i Danmark. I denna första del, Den danska cellen, får vi följa medlemmarna från mitten av 60-talet till gripandet 1989. Runt litteraturvetaren Gotfred Appel och livskamraten Ulla Hauton samlas i slutet av 60-talet en grupp militanta ungdomar i Kommunistisk Arbetskrets, KAK. Efter en rad våldsamma sammandrabbningar med polisen vid protester mot Vietnamkriget och Världsbanken, sluter sig gruppen inåt. Hoppet står till revolutionen i tredje världen, eftersom arbetarna i den danska ”snyltarstaten” korrumperats av sitt välstånd. Så börjar resorna till PFLP, till träningsläger och in i en verklighet bortom såväl danskt hygge som rödvinsrevolt.

Peter Øvig Knudsen aktar sig noga för att sticka pekpinnen i läsarens öga. Han dukar bordet med mängder av saftig och metodisk fakta som vi får plocka ihop till våra egna slutsatser. Det är bara när det gäller kvinnorna i KAK, som informationen blir ensidig och knapp. Den ideologiska ledaren bredvid Appel, Ulla Hauton, tecknas utan ifrågasättande som en sur, ful, psykiskt instabil och korkad skräcködla. De andra kvinnorna är osynliga tills de ballar ur i ”könskampen”.

Det är synd att 70-talsvänsterns könsblindhet eller våldsförhärliganden machoideal inte tillåts vara en del av de större frågeställningarna när Peter Øvig Knudsen störtdyker ned i den tid då vänsterterrorism blev ett möjligt svar på samhällets oacceptabla våld.

PFLP:s spektakulära flygkapningar fogas till berättelsen om den filmstjärnesnygge och modige brandmannen Holger Jensen som överger sin älskade för kampen.

Varför bildar ett raster: Vad driver dem över gränsen till våld för den goda saken? Det är ofrånkomligt att revolutionens affischnamn, vare sig det är Holger Jensen, Leila Khaled eller Che, alltid är snyggare än sina offer. Men våldets lockelse som blott en imagefråga är en alltför lättköpt förklaring, som fortfarande slentrianmässigt rapas upp när AFA kastar sten. Det är i dag i det närmaste tabu att diskutera logiken i att våld kan utkristallisera sig som ett alternativ för den som på allvar upplever ett samhällstillstånd som sinnessjukt, eller djupt orättfärdigt.

Hur felriktad en kamp där det abstrakta våldet tar kropp i en åttaårig flicka i Glostrup som kedjas vid ett element i en mörk källare än må vara, så är medlemmarna i Blekingegadeligan ändå beredda att lägga sina liv i en vågskål som rymmer också en så grym handling. Image är inte svaret.

I Peter Øvig Knudsens förklaringsmodell blir det sektens eget universum som upplöser gränser. Men till slut är det också sektens begränsning som gör våldet till universallösning. När KAK:s kvinnliga medlemmar efter ett decennium av skuggtillvaro i en ursinnig ”könskamp” gör uppror går Appels kommunistsekt i graven. Den innersta kärnans manliga medlemmar skippar de interna uppgörelserna, snackandet och kör vidare på bankrånen och PFLP-kontakterna.

Ja, som det australiensiska rockbandet Midnight Oil skaldade vid samma tid: ”How can we sleep when our beds are burning?”

Peter Øvig Knudsen opererar på många nivåer. Det är andlöst spännande att följa polisjakten. Vi matas med ett stycke samtidshistoria av klass. Och så alla frågor vi måste ställa oss själva. Att vänta ända till hösten på del två känns outhärdligt.