De ungas vrede

Det har skrivits en rad böcker om de så kallade Göteborgskravallerna 2001, både i form av reportage, kritiska granskningar av påföljderna och skönlitteratur. Jörgen Gassilewski tog i sin Göteborgshändelserna ett postmodernistiskt grepp på det hela och resultatet blev i mitt tycke en roman som slog knut på sig själv.

Debutanten Salka Sandéns delvis självbiografiska Deltagänget är långt mindre sofistikerad och skruvad, det är en hederlig gammal utvecklingsroman, friskt och frejdigt berättad. Namnet Deltagänget uppstod eftersom den enhet inom ordningspolisen som handhade politiskt gatubråk kallades Delta.

 

Med avstamp i barndomens Bergsjön utanför Göteborg tas läsaren med till husockupationer, politiska möten, demonstrationer, gatufester, Hultsfred, och inte minst sammandrabbningar med fascistgäng och polis. Mitt i alltsammans finns en humoristisk skildring av jobbet på en fiskfabrik som för tanken till Chaplins Moderna tider.

Deltagänget skildrar ett 1990-tal, kännetecknat av frustration och hårdnande politiska motsättningar. Fascismen började sticka upp trynet och flyktingförläggningar brann lite varstans. Gatuvåldet ökade, man kan tala om ett fascistiskt uppbyggnadsskede som påminner om Tyskland på tjugotalet, även om tydliga ledargestalter saknades. Det var unga människor i olika grupperingar – huvudpersonen är med i SUF, Syndikalistiska ungdomsförbundet – som på olika vis tog upp kampen mot extremhögern medan det etablerade samhället reagerade med rätt stor likgiltighet.

 

I berättelsen om en outsidertillvaro kan Salka Sandéns bok påminna om Johan Ribes Balaclava som kom i fjol, det är samma besatthet för en viss sak som man är beredd att gå i döden för – eller åtminstone i fängelse. Det gör romanens jagperson, som döms till fjorton dagar för upplopp. Interiörerna från fängelset är inte upplyftande, begreppet fångvård framstår här som ett cyniskt skämt.

Men det finns en skillnad jämfört med Ribes roman: medan individen där stod i centrum med sitt maniska graffitiklottrande handlar Deltagänget om kollektivet. Den kollektiva vreden mot de fascistiska gängen, sammanhållningen under allt från det detaljerade planeringsarbetet till konfrontationerna på gatan med nassar och polis. Skildringarna av den så kallade ordningsmakten får mig att tänka på Ivar Lo Johansson, som redan på sjuttiotalet sa: ”jag är livrädd för polisen, den blir alltmer fascistisk.” Avsnitten med oprovocerad polismisshandel är rent ruggiga, unga flickor tycks vara ett favoritobjekt, hånfulla och sexistiska tillmälen kan hagla under pågående yrkesutövning.

 

En sak framstår som gemensam för alla dessa grupper på den anarkistiska vänsterkanten: de saknar helt den förankring i medierna som kännetecknade sextiotalets vänsterrörelse, med dess direktkanaler till kultur- och ledarsidor. De agerar i ett socialt vacuum, vilket är avsikten då man misstror samhällets institutioner, men det är också en källa till desperation och förstörelselusta, som den på Avenyn.

 

Salka Sandén skildrar detta nittiotal, kulminerande med våldsamheterna och polisskotten i Göteborg 2001, med ett levande, intensivt språk, färgstarkt, dramatiskt, sensuellt. Deltagänget är något av en den utomparlamentariska vänsterns Jack, den fångar en tidsanda som är mycket otäckare än ”the swinging sixties.” För att anspela på en filmtitel av Ingmar Bergman: Nittiotalet var det ägg ur vilket de ormar föddes, som i fjolårets val på bred front krälade in i landets kommunala fullmäktigeförsamlingar. Det motstånd som fanns har här fått sin röst.