Det är de andra som är konstiga

Så jävla normal är något helt annat än sin föregångare, seriealbumet Jag är din flickvän nu. Inga ironiska pastellfärger mer. Istället: svart och sju sorters knallrött. Inga enrutingar, inget inrutat alls. Istället: bildflöde, kladdbok, halvroman. Färre välskrivna skämt, fler köttiga truismer. Definitivt mindre lämpat för att reproduceras i kylskåpsmagnetform.

Bättre? Sämre? Något helt annat, bara. Nina Hemmingssons egen innehållsdeklaration säger det bäst: ”Den här boken innehåller bilder och ord som kommer fram när jag är trött, ledsen eller arg och inte vet vad jag håller på med längre. Ibland är det bättre att gråta än att sova.”

Men samma teman: JAG JAG JAG och det där förbannade duet. Jaget som skryter, skriker, skrevar. Är bäst i världen, är sämst också. Fasten your seatbelts, it’s going to be a bumpy night. Klockan blir 01:57 och blomman slokar och sidorna är dränkta i blod och svärta.

Eller: klänningen är orange och den svarta flaggan fladdrar i vinden och skylten FEL VÄG pekar mot huset som säger ”Välkommen” och hon följer den med ett stort dumt leende. Och kanske är det samma hus långt senare i boken: orange rök ur skorstenen säger ”nu orkar jag fan inte vänta längre”.

Bläcket brukar vara den enda kroppsvätska jag respekterar. Svordomar hör inte hemma i seriös konstkritik. Men sorry, de blodgråtande teckningarna i Så jävla normal driver mig bortom all kritisk distans. Gör mig emo: blödig, svettig, tårögd. Ger mig ilskeryck och strypsjuka och böjveckseksem – för det är så jävla normalt att hata sig själv. Behövs ingen mamma eller partner eller arbetsgivare som säger ”Du är för stor, för kåt, för mörk, för blek, för fel, för intensiv, för kär, för mycket, för hungrig, för äcklig, för nere, du är fucking Mårran ju” – man säger det själv. Morgon, middag, jämt. Och det är så jävla sorgligt att det är så jävla normalt att göra så.

Nåja, sanning är (om möjligt) än mer problematiskt som estetiskt kriterium än skönhet och godhet. Eller, problemet med att anföra ”Men Det Är Ju Så Det Är” som argument för en boks kvaliteter, är att någon kan komma och säga ”Tycker Du Ja” eller ”Så Är Det Inte För Mig” – och så står man där.

Ändå säger jag det: Så jävla normal är så jävla sann, så jävla som-det-är. Fler människor än jag orkar tänka mig kan säga ”Det här är min dagbok” om den. En dagstidning rubricerade häromdagen en intervju med Hemmingsson ”Kvinnokänslor” – och visst, vill man hävda att lidande är något exklusivt kvinnligt, gärna för mig.

Själv tycker jag att en hålögd (eller är det solögd hon är?) streckprinsessa (eller var det ”kung och baron”?) är ett utmärkt mått på pur mänsklighet – inte enbart ett uttryck för, säg, den kvinnligt genuskodade dödsångesten inför en patriarkal kravmaskin.

För hon är det vanligaste jag vet, den flickan. Det är alla andra som är så jävla onormala. Det är dem det är fel på, inte henne. Tack, Hemmingsson, för att du påminner mig om det.