Fotbolls-guld

Jag minns första gången jag läste ett reportage av Erik Niva. Han hade åkt med det spanska storlaget Real Madrid på asiatisk pr-turné sommaren 2003, och inledde sin text i Aftonbladets sportmagasin S med en utdragen beskrivning av något så banalt som spelarnas bordande av en buss.

I en enda svepande scen lyckades han utradera avståndet mellan läsaren och superstjärnorna, och ge en intim bild av stämningen och den inbördes hackordningen i gruppen. Här fanns en skribent som inte bara var på rätt plats vid rätt tillfälle, utan som också kände igen ett magiskt ögonblick när det inträffade, och fick ner det på papper på ett sätt som gjorde att man kunde se det framför sig. Det var en, med svenska mått mätt, ovanligt lyckad uppvisning i The Art of Hanging Around – den amerikanske journalistgurun Gay Taleses så träffande beskrivning av konsten att skriva reportage.

Drygt fem år senare läser jag Den nya världsfotbollen, en antologi med Erik Niva-texter som inleds med just den om Real Madrid i Kina, och som slutar med ett nedslag från sommaren 2008 om Sven-Görans Erikssons förutsättningar att lyckas som förbundskapten för Mexiko. 45 nedslag allt som allt, över nästan 500 tätskrivna sidor, i något som baksidestexten lite genant kallar för ”decenniets största svenska satsning på nyskrivna samtidsreportage”.

Bortsett från att texterna inte är nyskrivna, och att man inte brukar kalla det man plockat ihop i efterhand för en ”satsning”, förstår jag ändå vart baksidestextförfattaren vill komma. Men mer om det senare.

För den som inte hängt med i fotbollsutvecklingen de senaste åren bjuder boken på en generös grundkurs: Los Galácticos uppgång och fall, Zlatan, den galna pengasnurren runt Chelsea, nationalismen som drivkraft på Nordirland eller det forna Jugoslavien, systemstriderna bakom det svenska landslaget, David Beckhams flytt till USA; kort sagt en provkarta över den blandning av truismer, samhällsanalys och historieskildring som Den Nya Fotbollsjournalistiken haft att erbjuda.

Texterna följer nästan alltid samma mönster. Först ett inledande stycke med ett talande exempel eller påstående, sedan stiger Erik Niva själv ned till platsen för att se sig omkring och prata med såväl kända som okända, och sticker in fördjupande historier där de får plats. Han är en lågmäld och behaglig ciceron – ställer underfundiga och föredömligt korta frågor som låter de intervjuade ta plats. Likväl är han alltid där, som dramats motor. Det är den mest standardmässiga metoden att skriva reportage på, där de mer krävande går ut på att berätta historier helt utifrån andra människors perspektiv eller låta dramatiken i yttre skeenden driva historien framåt.

Personligen tycker jag att det blir för enformigt i längden – som om The Beatles hade fastnat i soundet på Please Please Me. Så hemskt många fler magiska scener som den utanför Reals spelarbuss rymmer inte boken heller.

Men det är randanmärkningar från en yrkesskadad skribentnörd.

Ser man till resten av den svenska journalistkåren är det storslaget att över huvud taget ha en igenkännbar och så konsekvent genomförd Metod. Lämna fotbollsjournalistiken för vilket ämne du vill – kultur, politik, samhälle, ekonomi – och det blir omöjligt att hitta den skribent som kommer ens i närheten av vad Erik Niva presterat i ämnet fotboll. Och tvärtom: om det så bara funnits en skrivande journalist med Erik Nivas upptäckarlust, ambitionsnivå och produktionskapacitet inom vart och ett av dessa ämnesområden, hade det hetat att vi levde i en journalistisk guldålder.

Själv hoppas jag att han spenderar några av sina bokroyalties på ett indiskt ashram – och efter en sinnesutvidgande månad kommer ut för att börja skriva på en Sgt Pepper’s.