Hotet från de närmaste

Egentligen är det konstigt att inte fler skriver skräckberättelser om sina grannar. Våra påtvingade livskamrater som lever sina liv bara några decimeter bortom lägenhetsväggarna. De som vi hör stöka runt, bråka, knulla och festa men som vi trots det inte ens kan namnen på. En klassiker i genren är förstås Roman Polanskis film Hyresgästen, som helt på egen hand skapat flera vardagsnojor hos mig. Ångesten när man skyndar genom trappen medveten om att man haft en lite för högljudd fest kvällen innan, till exempel. Eller den där lamslagna känslan av skam när jag klockan fyra på morgonen får för mig att jag väckt hela huset med glaset som just krossats mot golvet.

Nu har den litterära förlagan till Polanskis film för första gången getts ut på svenska, 45 år efter att den franske surrealisten, författaren och konstnären Roland Topor debuterade med sin berättelse om den ängslige Trelkovsky och hans lättirriterade grannar. En historia som kombinerar svart humor, paranoia och klaustrofobi på ett magnifikt sätt i en sorts psykologisk skräckhistoria med schizofrena inslag. Huvudpersonen Trelkovskys illusion om att hans nya lägenhet är en trygg och säker hemvist visar sig nämligen vara lika bräcklig som hans identitetsbygge. Under trycket från arga grannar som knackar i väggarna och golvet så fort han ger ett ljud ifrån sig, påbörjar han en personlighetsförändring där han successivt tar över identiteten hos lägenhetens förra hyresgäst. Hon som lämnade kvar en utdragen tand, gömd i ett hål i väggen bakom garderoben. Hon som blev galen och till sist försökte ta livet av sig genom att hoppa ut genom fönstret.

Det är ganska märkligt att läsa förlagan med Polanskis filmscener inetsade i hjärnbarken. För där filmen använder sig av en del tydliga skräckfilmskonventioner så är Topors ton i det närmaste den motsatta. Torr och koncis, och med sina exakta och kortfattade observationer allt mer absurd ju längre Trelkovskys mentala härdsmälta och identitetsupplösning fortgår.

Efter att ha läst boken är jag faktiskt ännu mer imponerad av Polanskis film. För ovanlighetens skull finns det en dynamik mellan filmatiseringen och den litterära förlagan. Trots att Polanski är enormt trogen Topors text så känns det som två helt olika läsningar av ett skeende. Två olika sätt att skapa ångest och svart humor, med samma bisarra slutpunkt. Tänk om det kunde vara så lite oftare, i dessa tider av urvattnade och håglösa filmatiseringar. Sedan är det ju en annan sak att Topors egen omslagsillustration slår filmen med hästlängder – bilden av en man vars tajt sammanpressade käkar sträcker sig runt hela huvudet fångar romanens kärna på ett ögonblick.