Sverige förlorade Finland och blev landet lagom

Märkesåret 1809: Efter finska kriget 1808–1809 övergick Finland, Åland och en bit av Tornedalen till Ryssland. 13 mars 1809 avsattes kung Gustav IV Adolf i en statskupp. I juni 1809 valde riksdagen kungens farbror till kung, och en ny författning klubbades igenom.

Skansengrundaren Artur Hazelius idé från 1893 att göra 6 juni till svensk nationaldag har aldrig blivit någon succé. Trots att det numera är en helgdag, kan man knappast säga att de nationella känslorna svallar inför ”minnet” av att Gustav Vasa valdes till kung 1523 och att en ny regeringsform instiftades 1809.

Särskilt det där med grundlagsändringen är väl inte så där übersexigt. Den var ett provisorium och långt ifrån radikal: ståndsriksdagen levde kvar och kungen fick göra lite som han ville utom att ta ut skatter. Trots det sågs länge 1809 års författning som en milstolpe i svensk historia, en sinnebild för svenskt samförstånd där nationella traditioner förenades med utländska statsteorier.

Men det hände fler saker 1809: man avsatte en kung i en statskupp, och Finland förlorades till Ryssland. Och nu, 200 år senare, kommer det ut en hel rad böcker på temat 1809. Bland dem finns nyligen avlidne Anders Isakssons Kärlek och krig och Börje Isaksons Två dygn som förändrade Sverige. Dessa populärt hållna verk redogör detaljerat för utvecklingen fram till att ett litet gäng officerare ledda av Carl Johan Adlercreutz knallade in på Stockholms slott och övermannade kung Gustav IV Adolf, samtidigt som en upprorsarmé under Georg Adlersparre var på väg från Karlstad till Stockholm. Tillräckligt stora delar av den svenska överheten hade helt enkelt fått nog med en kung som inte drog sig för att skuldbelägga andra för sina egna misslyckanden.

Vi får också läsa om det som hände efter kuppen, om maktspelet kring den nya grundlagen och tronföljden som till slut landade på ruta ett: Karl XIV Johans nästan enväldiga styre. Och även om böckerna knappast berättar något nytt, så är det onekligen en spännande historia, fylld av krig, stolthet och fördom, peruker och polisonger.

Kärlek och krig blev ett sista bevis på Anders Isakssons stora förmåga att göra politiska skeenden och mekanismer begripliga. Den är betydligt mer resonerande än Börje Isaksons bok, som mer direkt river av en historia. När han börjar sin bok med att ”Kung Gustav IV Adolf var rasande” är det svårt att inte tänka på Fredrik Lindströms parodier på Herman Lindqvist.

Författarna driver heller ingen särskild tes, utom att vilja lyfta fram personer som Adlersparre ur glömskan. Båda faller också in i mytbilden av Sverige som kompromissernas paradis. Börje Isakson menar att 1809 är det första exemplet på Sverige som ”landet lagom”, eftersom revolutionen skedde utan ”överdrifter”. Anders Isaksson fyller i med att Adlersparres revolt var ”mycket svensk, allt skedde i god ordning”, eftersom ingen dödades eller skadades.

Att själva palatskuppen skedde utan blodsspillan, och att det inte bröt ut något inbördeskrig, kan knappast förklaras med annat än tillfälligheter. I andra sammanhang lurade våldet bakom hörnet. Lynchmordet på Axel von Fersen 1810 blev en i raden av 1800-talets våldsamma politiska skeenden i Stockholm. Och de dussintals fattigbönder, torpare och drängar som 1811 mördades av soldater i skånska Klågerup, för att de demonstrerade emot det nya styrets soldatutskrivningar, såg heller inte mycket av detta ”landet lagom”.

En helt annan vinkel på händelseförloppen får vi i idéhistorikern Nils Erik Forsgårds September 1808. Det är en sorts populärhistorisk reportagebok som kretsar kring de avgörande drabbningarna i Österbotten när Sverige förlorade Finland för gott. Mycket handlar om själva kriget och genommytologiserade platser och händelser – Runebergs Döbeln vid Jutas – framstår i all sin futtighet. Inledningsvis fängslas jag också av det levande språket. Men efter ett tag blir det lite enformigt, det är en lärd exposé skriven med lätt hand. Ibland alltför lärt: två oöversatta tyska citat är två för många.

Forsgård har gjort en del egna källstudier, framför allt om mer vardaglig historia invid de österbottniska krigsskådeplatserna. Den blodröda tråden i boken är rödsoten – en diarrésjukdom som fick folk att dö som flugor i arméernas spår. Det här är bokens starkaste sida, en social- och kulturhistoria som berör. Jag får dock inte så mycket ut av Forsgårds många utblickar till det lärda Europa, i enlighet med hans strävan att betona den historiska ”samtidigheten”. Här knarkar Samuel Taylor Coleridge opium, där målar Caspar David Friedrich en bergsklippa, alltmedan österbottningarna lider. Det är kunnigt, men okontroversiellt och inte överdrivet engagerande.

Enligt Anders Isaksson gjorde Georg Adlersparre en ”avgörande insats… när Sverige var så illa ute att landet kunde ha kluvits i en rysk och en dansk del”. Och nog var det väl tur att Sverige klarade sig. För annars hade det antagligen dykt upp en nationell rörelse som efterhand återupprättade Sverige som självständig stat. Då hade vi suttit där med ett riktigt jobbigt nationaldagsfirande typ norrmännens 17 maj.

Nä, om vi nu prompt måste ha en nationaldag så är det bäst med en som nästan ingen bryr sig om. Och låt för guds skull midsommarhelgen vara fortsatt fri från flaggfåneri.