Kommer ni ihåg Fredagsbarnen?

? Enligt födelseattesten kom Fredagsbarnen till världen den 15 september 1972. Klockan var åtta på kvällen, och platsen, en cabaréscen i Malmö.

Här kunde nu en pigg, ny generation av författare, musiker och skådisar träffas. Och visst blev det en underbart rörig konstellation av högt och lågt, av proffs och vanligt hederligt löst folk.

På den tiden var Malmö både Folkhemmets vagga och rikets mest segregerade stad, och här var det kulturella nytänkandet så gott som obefintligt. Men under ytan pyrde det. Två före detta potatiskällare blev Teater 23 och Fredmans, och plötsligt fanns små fria scener för de stora frågorna. Och på den stolta Stadsteaterns lilla scen, Intiman, var det premiär för ”poesi & musikkabaret” med Sandro Key-Åberg och Göran Sonnevi tillsammans med Peter Ortman, Jan Mårtenson och Jacques Werup.

? I Aftonbladet skrev en entusiastisk reporter: ”Ingen kan föreställa sig hur Göran Sonnevis dikter låter när han frambesvärjer dem gungande och svängande i hårda jazzrytmer. Sånt måste upplevas.

Undra på att folk satt som trollbundna. Och där var Sandro Key-Åberg med prator. Jan Mårtenson i nya bittra dikter om hur en svensk tiger. Peter Ortman sjöng ömsinta köksvisor. Lasse Söderberg dansade fram Kubadikter. Jacques Werup spelade munharmonika och berättade om Malmö.”

Något hade hänt.

Och det bara fortsatte i Cabaré Fredagsbarnens anda. Werup fortsatte med sina ”poesikonserter”. Och Lasse Söderberg drog igång ett av de största, mest ärofulla projekten i svenskt kulturliv: Malmö Internationella Poesifestival.

Tiden är, som alla vet, en flyktig fjäril, och därför är det innerligt gott att denna epok nu samlats i en generös bok, Fredagsbarnen. Här finns ett rikt material av dikter, handskrivna brev, fotografier, minnesanteckningar. Och här finns alla de hundratals diktare, från Adonis till Adam Zagajewski, som varit i Malmö och läst.

Ett fritt svävande universum, således, därnere i den skånska myllan.