Bittermamman

Det finns sådant som är förbjudet. Till exempel att inte förmå älska sitt barn förbehållslöst. Eller att vilja älska sitt barn förbehållslöst men inte veta hur. Att inte vara en lycklig mamma.

I Viktoria Myréns debutroman I en familj finns inga fiender har huvudpersonen Marie nått en gräns. Hon är utmattad efter år av vaknätter, ensamhet och relationskonflikter. Och läsaren möter Marie i uppbrottsögonblicket då hon sätter sig i bilen och lämnar en förtvivlad man och två barn bakom sig på garageuppfarten.

Marie tar sin tillflykt till sin mormors hus, som hon nyligen har fått ärva, för att ge en slags bikt över livet. Scener från Maries komplicerade relation till sin några år gamla dotter varvas med minnen från det förflutna. Den egna barndomen, föräldrarnas kvävande äktenskap, schismer med modern vars kärlek hon hela tiden tvingas förtjäna och så den ömtåliga tonårsflickstiden och killarnas hora-stämpel.

Ofrånkomligt förs tankarna till Maria Svelands Bitterfittan. Utgångspunkten är något av samma, en text som vill tala klarspråk om moderskapets inbyggda ojämställdhet, kärnfamiljens ensamhet och patriarkatets trånga könsroller. Men där Sveland frammanade en slags upproriskhet hos sin läsare, öppnar Myrén snarare upp ett rum för en lågmäld självrannsakan.

Mormoderns hus med en vind fylld av kartonger med olösta gåtor blir scenen för Maries uppgörelse med sig själv och sitt förflutna. Det är inte bara ett hus Marie har fått ärva, utan också lager av sorg. Mormodern som förlorat ett barn och modern som egentligen aldrig ville ha något. Inramningen är berättartekniskt effektfull, men gör också historien bitvis symboltyngd. Och när den som ska utmana Marie i sin känslomässiga återvändsgränd förkroppsligas i den mystiska och vildvuxna kvinnogestalten Jennie, en slags motbild till de patriarkala konventionernas fulhet, känns det snarare förutsägbart än utmanande.

Romanen styrka ligger i berättandets absoluta uppriktighet. För mot sorgen och maktlösheten inför en komplicerad kärlek till ett barn går det inte att värja sig. Frågorna som värker mellan raderna, om vad som går i arv utan att man vill det, hur långt det egna ansvaret sträcker sig för att leva det liv man önskar, är så grundläggande att de ofta faller i glömska. En slags kapitulation inför de kvävande system vi skapar för oss och envisas med att upprätthålla.

Ibland måste man sätta ner foten, bryta evighetsrörelsen, sätta käppar i ekorrhjulet och ta lite livsansvar. Det gör Myrén med sin text och jag ser framemot att läsa mer av denna stillsamt och mjukt begrundande prosa.