Lustfyllt, Guillou

Det är en smula ironiskt att Aftonbladet bjuder in en kritiker från Expressen att recensera Jan Guillous yrkesmemoarer. Boken gör nämligen klart att Guillous främsta fiende vid sidan om Israels regering (oavsett premiärminister) är just Expressen (oavsett chefredaktör). Det är hans orubbliga övertygelse att ingen skribent i den tidningen kan uttrycka någon som helst åsikt om hans person eller verk utan att inhämta godkännande från ansvarig utgivare.

Jag saknar därför rimligen det oväld som krävs för att rättvist kunna bedöma Guillous bok. För visst har jag förutfattade meningar om honom. Hur skulle jag kunna undgå det? Jag är född samma år som han (1944) och har följt hans medieframträdanden ända sedan jag såg hans namn första gången för 43 år sedan.

Guillou och jag har det gemensamt att vi har kvar i stort sett samma åsikter – en del sammanfallande, andra skiljaktiga – sedan 60-talet. Mina förutfattade meningar om honom är alltså desamma 2009 som jag hade redan innan jag började skriva i Expressen och utsattes för chefredaktörernas påtryckningar.

Dessa meningar kan sammanfattas i två punkter:

 1 Jag betraktar Jan Guillou som en av våra bästa svenska journalister. I den bedömningen är han och jag fullständigt eniga.

 2 Jag finner de flesta av hans romaner oläsbara. Det beror inte på att de har sålt i mångmiljonupplagor, utan på att jag inte står ut med hans omnipotenta huvudpersoner. Den sortens stereotypa pojkbokshjältar tröttnade jag på redan före puberteten.

I den bedömningen är jag och Guillou fullständigt oeniga.

Så mycket gladare blir jag när jag nu läser hans bok och konstaterar att det är som journalist han i första hand identifierar sig, i varje fall om man ser till antalet sidor han ägnar respektive grenar av sitt skrivande.

Ordets makt och vanmakt är – frånsett det summariska slutkapitlet, där Guillou rider gamla käpphästar – en av de mest underhållande memoarböcker jag har läst. Guillous jovialiska sarkasmer vinner poäng efter poäng, väcker fniss efter fniss.

Att Guillou uppvisar vissa likheter med sina romanhjältar stör mig inte – han erkänner ju samtidigt dumheter, fadäser, dålig tajming, illa valda formuleringar, till och med tendenser till självöverskattning.

Boken kommer knappast att bli anbefalld på journalisthögskolorna – därtill är författaren nog för uppriktig vad gäller arbetsmetodiken – men jag råder studenterna att skaffa den. Den väcker nämligen genuin lust till yrket, låt vara att detta inte längre ser ut som när den 22-årige juridikstudenten första gången satte sin fot på FIB/Aktuellt – då mera vigd åt reportaget än dekolletaget – och skolades in av Edgar Antonsson och Arne Lemberg (vilka båda för övrigt sedan övergick till Expressen).

Guillou var en läraktig elev. När FIB/Kulturfront startades några år senare hade han hunnit bli auktoritet och idol redan innan IB-affären skakade Sverige. Det superscoopet upptar givetvis många sidor av boken, och Guillous redovisning av historien gläder inte Peter Bratt. Det finns dock andra som har större anledning att begrunda de sedebetyg Guillou delar ut under berättelsens gång. Några heter Jan, andra heter Göran.

Palestinaengagemanget löper som en röd tråd genom boken. Guillou har gjort en viktig insats genom att vara en av de första i Sverige som synliggjorde offren för Israels ockupation.

Han har inte ändrat uppfattning sedan dess. Men numera är hans ensidiga ställningstagande bara kontraproduktivt, det bidrar inte till någon lösning av konflikten, förlänger bara lidandet.

Men det är en annan historia. Man måste vara helt förblindad av ressentiment mot Jan Guillous offentliga framtoning och politiska åsikter för att inte ha genuin glädje av dessa lustfyllt formulerade minnesbilder från 40 år i den publicistiska hetluften.