Männen bakom myterna

Är det inte en myt att engelsmän (eller snarare britter) är svårartat och bisarrt excentriska, åtminstone de som hör till de högre samhällsskikten? För icke-britter är det närmast en outrotlig föreställning – ni vet, de där britterna som har rören på utsidan av husen för att det är lättare att komma åt dem när de fryser sönder.

En som förvisso slukat myterna med hull och hår, och sedan barnsben är angloman, besatt av det engelska, är Johan Hakelius, som dessutom klär sig som en britt. Nu har han samlat sina omfattande kunskaper om dessa – i åtskilliga fall – knäppgökar i en omfångsrik, stilistiskt lysande bok, fylld av författarens i positiv mening skruvade humor och oavbrutet underhållande: Döda vita män heter den, och är bland annat ett försvar för sådana som har fått klä skott för hart när allt elände som drabbat mänskligheten.

Vanligt folk letar vi så gott som förgäves efter här, eftersom de naturligtvis inte nått över excentricitetsribban och Hakelius har varit på spaning efter det udda och avvikande. Sådant är det med råge, även om vi också möter mindre kufiska människor bland adelsmän med portvinstå som aldrig läst en bok, som den blide och genialiske skådespelaren Alec Guinness och fascistledaren Oswald Mosley, gift med en av de berömda Mitfordsystrarna, Diana. Här slår för övrigt Hakelius över från komiken i det aparta till ett analytiskt allvar som är tänkvärt. Mosley kunde ha blivit premiärminister, han hade radikala och framsynta idéer i Keynes anda, innan han av olika skäl slog över till fascismen. Hakelius visar, i och för sig ingenting nytt, att fascisterna hade många folkhemstankar som kom att betyda så mycket i de demokratiska staterna.

Men det bästa med denna bok är alla porträtten på just de udda personligheterna, som James Lees-Milne, som samlade på hus åt National Trust, eller den älvaliknande och sköne Stephen Tennant, som bokstavligen klädde sig som en älva. Han hörde till en hårt festande tjugotalsgeneration av överklassungdomar, The Bright Young People, som ägnade sig åt de mest kuriösa fester och orgier. Det är påfallande hur många som var homosexuella, lesbiska eller bisexuella. Varför så många? Det är en fråga som man onekligen ställer sig (homosexualiteten var ju förbjuden), även om det lär vara tabubelagt att göra det.

Det är alltså en kuriös värld vi förs in i, där alla tycks ha förbindelser med alla på det ena eller det andra sättet och allt förefaller att utspelas på en offentlig scen där ytan är allt, allt, allt. Det kan kännas beklämmande.

Fast vi möter också människor med en helt annan substans, författare som George Orwell och Evelyn Waugh och en och annan kvinnlig kollega skymtar i periferin, som Virginia Woolf.

Roligast och mest bisarrt är ändå porträttet av Jeffrey Bernard, livslång suput, skitstövel, självförbrännande bohem i Soho och dessutom en briljant kolumnist. Det är ett porträtt fyllt av den omildaste galenskap.

Vi får knappast veta sanningen om Englands 1900-talshistoria genom dessa gestalter, men bilder möjligen av sanningen. Hur kunde ett rike som var så rationellt, industrialismens vagga, till den milda eller vilda grad domineras av dylika kufar? Det får vi reflektera över själva.

Klart är att Johan Hakelius skrivit en lysande bok fylld av strålande underhållning. Man kan ana att en Jolo eller en Lytton Stratchey ler i sina himlar.