Cabaret med en multikonstnär

Att gå igenom Åke Hodells (1919–2000) pärmar kanske kan jämföras vid att strosa omkring i Paris katakomber och leta efter andeskådaren Emanuel Swedenborgs kranium. Vad är skröna? Verklighet? Konst eller inte konst?

Magnus Haglund gör letandet till något lustfyllt och drar en parallell till minnets arkeologi. Hemligheter hittar han lite varstans, som i en speldosa med Mozarts musik. I skuggspelet mellan det livlösa och levande. I skrattet och den djupa förankringen i revytradition. Hodells livshistoria, skriver Haglund, är ”en metafysisk deckarberättelse”.

Ibland tvingas Haglund dra upp ledtrådar med rötterna, och nere i roten finns sällan det man förväntar sig. Utan i stället till exempel en hejaramsa till fotbollslaget. Länkar till Kar de Mumma och Bengt Bedrup. En släkting som uppfann kuvertbrödet. Eller Åkes Pippi-teater som eventuellt inspirerar till namnet Pippi Långstrump. Just dess okända ledtrådar är bokens stora behållning.

I biografin möter vi en multikonstnär som iscensätter en serie förvandlingar. En text blir en bild som blir en radioteater som blir en grammofonskiva och så vidare.

En återkommande tematik är civilisationskritiken. Haglund benämner det: ”De auktoritära maktstrukturernas fundamentala dubbelhet”. Ta till exempel hörspelet Strukturer III där luftens molekyler har fest när dödsmaskinerna från andra världskriget rockar loss. Under trettio minuters skottsalvor från hackande kulsprutor, granatkastare, visslande mörsare, exploderande trampminor och mullrande koboltbomber, är det inte längre tal om bra eller dålig musik. Strukturen står över smaken. På ytan redogör stycket iskallt för krigets akustiska förlopp. Men inunder vapenskramlet ligger en prydlig sonatform med över- och understämmor. Tänk Mozart på kanoner!

Med stöveltrampets Law & Order Inc och klassikerna igevär och General bussig möter vi konkretisten. Här sätter Hodell in en verbal stöt mot överheten; utrota ordersägarna, se hur de förvandlar en rekryt till en effektiv soldat på ett hyggligt sätt! Det är vild och frenetisk ljudkonst. Avantgardism i ordets ursprungliga betydelse – ”där Hodell själv iklär sig rollen både som den som straffar och den som blir straffad” (Haglund).

En komposition har emellertid fått större betydelse än andra – nu med förnyad aktualitet – och det är Mr Smith in Rhodesia. Hodell hade kritiserat Ian Smiths vita diktatur och storebror IBM, och behövde därför frivilliga skolbarn som indoktrinerats med just Oxford-engelskans inbyggda politiska värderingar. Daily Telegraph slog upp nyheten på förstasidan: ”Åke Hodell tvingar värnlösa barn, i det att han mutar dem med godsaker, säga att Ian Smith är en mördare.” Brittiska ambassaden protesterade hos Sveriges Radio, som hemligstämplade inspelningen. Här hade jag hoppats att Haglund grävt lite djupare och blottat det politiska spelet.

Det vore betydligt enklare att beskriva Åke Hodell om han nu hade hållit sig till bilden, ljuset, ljudet, musiken, teatern, aktionen, radion. Men för somliga är han kanske mera känd som författaren. Så småningom träder det fram i biografin, en konstnär som uppfinner en egen genre genom att låta ett moraliskt innehåll hitta en form. Cabaret Hodell.

Under ett möte på hans stamställe restaurang Blå Porten i Stockholm, skriver han på notan: ”Målet är att uppnå klarhet genom att skifta utgångspunkt”.