Samma skräck - då som nu

Den 17 februari 1939 är ett skammens datum i Uppsala universitets historia. Då avhölls det beryktade ”mötet i Bollhuset”, där 1 500 studenter skulle ta ställning till regeringsförslaget att släppa in ett tiotal judiska specialistläkare i Sverige. Den rasistiska högerfalangen vann, och samlingsregeringen böjde sig för detta. Några judiska läkare släpptes veterligt inte in.

Ola Larsmo har rotat igenom arkiven för att utröna vad som verkligen hände. Parallellt berättar han också historien om den judiske musikern Leiba Wolfberg som 1942 lyckades fly från det ockuperade Norge till Sverige men skickades tillbaka. Senare deporterades han till koncentrationsläger i Polen och Tyskland, vilket han mirakulöst nog överlevde.

Djävulssonaten är en i många stycken chockerande läsning. Det akademiska Uppsala var i slutet av 30-talet starkt högerdominerat och nedlusat med fascister och nazister som inte skrädde orden. De socialdemokrater som fanns hukade i motvinden, och i den mån det fanns kommunister, syntes inte till.

Larsmos ärende är inte att i efterhand korsfästa redan avdöda storheter som gick Hitlers ärenden, men nog är det namn som kom att nå högt på den sociala rangskalan: Sven Ulric Palme, Ulf Hård af Segerstad, Gunnar Unger, Gunnar Biörck, Ivar Andersson (senare chefredaktör på Svenska Dagbladet ), Olof Rydbeck och med Arvid Fredborg i rollen som mästardemagog.

Ett namn studsar jag särskilt inför: Rune Waldecranz, filmkritiker och senare filmproducent på Sandrews (arbetade bland annat med Ingmar Bergman) och på 60- och 70-talen myspysig professor i filmvetenskap. Så lite man vet om människor.

Nu är Larsmos ärende inte enbart att avslöja gårdagens skandaler, hans text slår en bro rakt in i vår samtida invandrarpolitik, där 30-talsargument på ett kusligt vis ekar över decennierna. Politiker och ämbetsmän talar i förstuckna ordalag i likartade tonarter som då. Invandrarna är för många, de utgör ett hot mot välfärden. Det finns samma ängslighet inför det främmande som då, hos vissa utvecklat till hat. Samma förnumstiga funderingar kring kulturkrockar som obönhörligen måste leda till etniskt grundade motsättningar och bråk. Som Larsmo sammanfattar den argumentationen: ”Släpp inte in dem – då blir vi monster.”

En skillnad finns: På 30-talet talade man om ”ras”, numera om ”kultur”. Så till exempel Sverker Åström, som i en tidningsartikel menade att hänsyn måste tas till om invandraren kommer ”från ett land eller en kultur vars seder och bruk är så väsensfrämmande att en någorlunda harmonisk anpassning är svår eller omöjlig”. Kontentan av resonemanget blir: av omsorg om invandraren ska han skickas hem, här blir han bara olycklig.

Antisemitismen på 30-talet spreds uttalat från samhällets toppskikt. I den mån antisemitismen fanns i det svenska folkdjupet på 30-talet – och det gjorde den säkert – kom den i motsats till i dag knappast alls till uttryck vid valurnorna. De högermän som i mitten av 30-talet fronderat till en av nazistgrupperingarna åkte ur riksdagen vid 1936 års val, och 1940 fick socialdemokraterna över 50 procent av rösterna. Mörkermännen i Uppsala jobbade vidare på sina karriärer, sannolikt utan skamkänslor och aldrig fördömda av eftervärlden. Sverige har varit dåligt på att tvätta sin solkiga byk och göra upp med det förflutna.

Jag läser Ola Larsmos bok som en varningsklocka vilken tillsammantaget uttrycker det enkla som borde vara det självklara: Tro inte beslutande organ automatiskt om gott, tro än mindre tjänstemän om ädla syften, de har möjlighet att tolka regler som fan läser bibeln. Var skeptisk mot dem som har makten, deras oljelena käftar kan förmedla den djupaste ondska och – det är det värsta – alldeles omedvetet.

Djävulssonaten känns som en av de viktigaste böckerna denna bokhöst.