Måtte drömmen inte infrias

Ibland funderar jag över tillståndet hos den generation som växte upp i det postfolkhemska Sverige under åttiotalet. De som läste Bamse och gick på välutbyggda dagis, för att i tonåren insupa högervindarnas ljuva budskap om var och en sin egen lyckas smed och öltält som det högsta uttrycket för demokrati. Drömyrket hos många unga i dag är: kändis. Innehållet i kändisskapet är av mindre vikt. Eftersom flera av dem har gått olika vagt inriktade medieutbildningar, kan de vara nog så förfarna i konsten att orientera sig i det offentliga rummet.

Och förfarna är de unga herrar som startat det lilla förlaget Lystring och vars första utgivning är boken Recension av Johannes Nilsson. Boken ges ut i direktpocket med "smaklöst" typsnitt à la sjuttiotal på omslaget för att tilltala den trendkänsliga ungdomen.

Men hur ska man få det förstenade kulturetablissemanget att nappa på kroken? Jo, i lanseringen jämför man skribenten med självaste Naomi Klein och menar att: "Bland de korta styckenas spegelskärvor tonar ett svenskt klassamhälle år 2002 fram." Draget blinkar till i vattnet. Har killarna tur lyckas de få de största gäddorna att hugga.

Kruxet är bara att recensenterna faktiskt är tvungna att läsa boken. Om man tillhör dem som får röda utslag på hela kroppen av att läsa Nöjesguiden eller På Stans socialt ängsliga trendprosa blir läsningen av Johannes Nilssons bok en sann plåga. I recensionsform avhandlas allt från frisyrer, tv-program, droger, musik, krogar, resor och olika fester. Särskilt olika drogers fördelar respektive nackdelar gås igenom med en självupptagenhet som gör en bekymrad.

Johannes Nilsson är ingen vanlig knarkare, han har gjort sitt drogmissbruk till ett upplevelseprojekt vars syfte är att spränga gränser. Tyvärr har samhället ingen som helst förståelse för det, utan han belönas med väktarvåld och böter. De högskoleutbildade konstnärer däremot som understödda av staten "provocerar" och testar "gränser" och snor åt sig allt beröm (som borde tillfalla Nilsson) bör skickas till gaskamrarna.

Om inte skribenten vore så gapig och saknade finess så skulle hans ideologiska hemvist kanske kunna betecknas som radikalkonservativ. De mindervärdeskänslor och den narcissistiska tomhet som kommer fram i texterna gör en minst sagt tankfull.

Johannes Nilsson säger i en intervju i Södermalmstidningen att kändisskapet inte lockar honom. Däremot vill han gärna ha ett känt namn, ett varumärke som ger honom möjlighet att göra det han vill. Så ser drömmen ut år 2002. Måtte den inte infrias.