De ställde upp för Hitler

Besökaren på Museet för folkmordsoffer i Vilnius noterar en konstig lucka i utställningarna. Nästan allt handlar om Litauens kamp mot sovjetiskt förtryck under ockupationen 1940–1941 och från 1944 och framåt. Perioden från juni 1941 till Röda Arméns seger över nazismen 1944 är däremot i stort sett försvunnen. Ändå var det då som ett verkligt folkmord i Litauen ägde rum. 90 procent av landets judar (cirka 195 000) förintades av tyska kommandon men med mycket god hjälp av litauiska bödlar.

Israeliska källor ger en sannare bild av folkmordshistorien i Litauen. De visar hur samarbetet mellan SS och litauiska nationalister såg ut. Redan veckan efter Tysklands blixtkrig österut den 22 juni 1941 började förintelsen. I en liten stad som Kretinga i västra Litauen mördades snabbt 214 judar och 20 litauiska kommunister mötte samma öde. De få judar härifrån som överlevde kriget var paradoxalt nog de som ryssarna tidigare deporterat till Sibirien.

Det finns många svarta hål i europeiska historieböcker, precis som på museet i Vilnius. I mer än 50 år har vi levat med en historierevisionism, en retuscherad och förskönad berättelse, delvis påverkad av det kalla kriget. Det som inte passat in i nationella hjältemyter eller aktuell stormaktspolitik har förtigits.

Det är om detta som Henrik Arnstads bok Skyldig till skuld ytterst handlar. Han reser runt i några länder i Europa och ser hur man selektivt förträngt sitt förflutna. Samarbetet med förlorarna är det ingen som vill tala om. I Österrike vill ingen låtsas om vad som hände under 30- och 40-talets mörka år. Italienarna har glömt sin grymma ockupationspolitik i Grekland. I Finland börjar man först nu lyfta fram de ryska krigsfångarnas öde, Mannerheims order om koncentrationsläger för rysk civilbefolkning och samordningen med tyskarna inför kriget 1941.

Också gamla antikommunister (och jag tillhör dem) måste undra varför vi inte kan se historien i vitögat. Letter och litauer har inte bara varit offer. Finland band upp ryska divisioner som hade behövts mot den tyska krigsmaskinen. Trots alla Hollywoodfilmer var det inte USA som ytterst besegrade Hitler. Det var främst miljontals ryssar som offrade livet för Europas befrielse. Stalins förbrytelser förminskas inte av att man lyfter fram vad förtryckta ryska människor gjort för vår skull.

Jag är kluven till Arnstads bok. Den är ojämn både i stil och disposition. Men det väsentliga är ändå att han ställer de rätta frågorna och utmanar historiska försköningar. Det är en viktig insats för det demokratiska samtalet.

Säkert kommer hans teser att väcka debatt och bli motsagda, särskilt i Finland där Mannerheims ryttarstaty markerar marskalkens status som nationell ikon. Men ingen nation kan abdikera från behovet av självprövning och ansvarstagande för sitt förflutna. En levande historia kan inte skrivas med skygglappar eller utan moraliska värderingar. Det gäller Litauen och Finland men i lika hög grad Sverige.