Journalistikens Borat

Jag är wallraffningsfundamentalist. En riktig wallraffning måste framför allt avslöja något.

Alltså: Anna Odells konstverk var inte ens i närheten. Hon upprepade en händelse som redan inträffat. Dessutom spelade hon sig själv. Och en riktig wallraffning kräver också att man går in i en annan människas verklighet: Jessica Ritzéns Fattigbloggen på aftonbladet.se kom mycket närmare än Odell. Just för att hon skrev om glappet mellan sin egen och socialbidrags­tagarens vardag.

Men jag är mer fundamentalistisk än så. Jag är nästan benägen att säga att radioprogrammet Kalibers reportage om Sverigedemokraterna i fjol inte var en riktig wallraffning. Inte för att reportaget avslöjade för lite, utan för att reportern inte var utklädd.

En renlärig wallraffning ska naturligtvis genomföras med peruk.

Günter Wallraff, mannen som gett upphov till ett helt begrepp på svenska (på tyska kallas det faktiskt ”rollreportage”) är dock själv skeptisk till Fattigbloggen. Det framkommer i Stig Hanséns intervjubok Wallraff, där vi får träffa den 67-årige reporterlegenden under förberedelserna inför fyra nya grävande reportage. Den här gången infiltrerar han ett call center, jobbar på Lidls bageri, agerar hemlös och vandrar utklädd till somalier genom Tyskland. Som sig bör iförd en hiskelig peruk.

Samtidigt erkänner han att genren han själv skapat måste utvecklas för att överleva.

Det är väl egentligen mest ett bevis på att Günter Wallraff fostrats som reporter långt före de sociala medierna. Det geniala med Fattigbloggen – att låta läsarna bidra till researchen – är i grunden främmande för Wallraffs journalistik. Han har alltid varit en ensam hjälte som under stort hemlighetsmakeri förbereder sina aktioner. En institution som rycker ut och hjälper utsatta offer. En klassisk reporter. Själv ser han sig till och med som konstnär och menar bland annat att konstnärskap inte går ihop med familjeliv …

Han börjar bli en gammal man. Och frågan om tiden har sprungit förbi honom löper genom Hanséns intima och underbart journalistnördiga bok. Tecknen är många. I Tyskland nämns Wallraffs namn oftast i en bisats när man pratar om 70-talet. Under arbetet med sitt senaste reportage blev han till och med avslöjad.

Men alla tvivel på hans storhet drunk­nar i Hanséns djupa beundran för sitt intervjuobjekt. Och det skulle ju kunna vara riktigt tröttsamt, men för en gångs skull är det bara befriande. För utan Wallraffs klassiska reportage skulle den tyska arbetsmarknaden vara brutalare, tyska tidningar skulle vara snaskigare och den tyska rasismen hade inte varit en fråga på den mediala dagordningen. Han har varit viktig.

I torsdags var det premiär för Wallraffs nya film, Schwarz auf Weiß – Eine Reise durch Deutschland, där han maskerad till somalier försöker avslöja den tyska vardagsrasismen. På den ironiska affischen står en figur i tokig skjorta mitt i ett rapsfält och ser bortkommen ut. Han ser exakt ut som … Borat.

Det slutgiltiga beviset på att tiden sprungit förbi Günter Wallraff?

Redan dagen efter premiären attackeras han av en tysk organisation som jobbar med minoriteters rättigheter – en vit man inte kan skriva om svarta tyskars verklighet! Die Stern kallar hans film för just ”en sämre Borat” och Wallraff för ”en fossil”. Die Welt skriver att han är ”smaklös och förrädisk”.

Allt är med andra ord som det brukar vara när perukmakaren från Köln slår till.

En riktig comeback.