Rika riddare

Nej, de dog inte ut. De är mäktigare och rikare än någonsin. Det handlar om adeln och de äger, de äger fett. Journalisten Björn af Kleen bjuder oss i Jorden de ärvde på en lärorikt roande roadmovie genom ett Sverige du inte visste fanns. Han tas emot i våningar och slott, sitter på jaktpass mitt i natten, lunchar och åker bil med adeln. De är få, 2,5 promille av befolkningen, men deras värld är stor. Enligt af Kleen äger de 400 000 hektar jord söder om Dalarna och i Skåne/Sörmland är cirka tretton procent av jorden deras.

”Your world is lost”, har jag ropat efter ynglingar som i 2000-talets kult kring tv-serien Brideshead revisited, (En förlorad värld), tweedskrudat sig som på väg till lantgodset 1923.

Men jag hade fel. När jag drabbades av tv-serien var det min tonårsångest inför förgängelsen som projicerades på överklassynglingen Sebastian Flyte och hans samhällsklass. En melankolisk sol i nedgång färgade godset Brideshead och den livsstil som snart skulle svepas undan av historiens obeveklighet. Författaren Evelyn Waugh hade i god tro fläskat på med en aristokratiromantisk svanesång. Men efter andra världskriget kom de igen med full kraft, nu som kulturbärare.

Enligt af Kleen mår också den svenska adeln bättre än någonsin genom samma paradox. Adeln är i dag statligt subventionerad för att bevara minnet av sig själva. Men de lever inte i en förlorad värld, deras tid är nu.

Jag tror inte det bara beror på Björn af Kleens försiktiga närmande – ett frågande i stället för ifrågasättande – att godsherrarna är så förvånansvärt öppna om sina privilegier och sitt politiska inflytande. Staten och EU har tvättat deras förmögenheter vita genom miljonbidrag, avdragsgillt boende, omdefiniering av deras jord till arbetande kapital och avskaffad arvs- och förmögenhetsskatt. Deras livsstil med årgångsalkohol, öppna brasor, Burberry och hundar i lantmiljö är stilideal i massor av glassiga magasin. Vi ska inte längre beskatta överklassen, vi ska leva som den. Avsnittet där gods­ägaren Göran Persson blir lystet fascinerad i stället för indignerad när författaren vill diskutera adelns privilegiekultur är en tragikomisk tidsmarkör.

Af Kleen undersöker något så okontroversiellt i dag som ägandet och han ifrågasätter det. Jorden de ärvde kan läsas i ljuset av årets nobelpris i ekonomi. Elinor Ostrom harvisat att den nyliberala tesen om allmänningarnas tragedi – att bara det privata ägandet kan garantera långsiktig hållbarhet – är felaktig. Men det anser inte den socialdemokrati som, enligt af Kleen, alltid har stött godsägarnas intressen.

Den stora förtjänsten med Jorden de ärvde är belysandet av en orättfärdig företeelse som jag bara läst om i historiska verk och herrgårdsromaner – fideikommissystemet. Adliga släkter har genom det kunnat undvika skiften och behålla jättegodsen intakta, då jordegendomar ärvs endast av äldste sonen vilket lämnar syskon och änkor lottlösa. Det är en feodal kvarleva som enligt lag från 1964 ska avvecklas, men lever kvar med stöd av en socialdemokratisk utredning från 1995.

Stockholmare kanske tror att Nackareservatet med badplatser och strövområden är en offentlig naturresurs som vi äger tillsammans genom stat eller kommun. Nej, det ägs av Johan af Petersén som mot sin fars testamente kunde avhysa sina syskon och sin 90-åriga mamma. Hans egendom Erstavik tillhör det gemensamma kulturarvet och får inte delas, enligt dåvarande kulturminister Marita Ulvskog. Staten betalar alltså för att af Petersén ska kunna vårda något som egentligen borde ägas och förvaltas gemensamt. Och af Kleen pekar på det konstigaste av allt: de kulturminnen som adeln får betalt för att bevara och som arvsrätten åsidosätts för, exempelvis Erstaviks servissamling, är inte något vi har rätt att beskåda. Förbudsskyltar avskräcker och grindarna är stängda.

Min bästis föräldrar i Norrköping har en perfekt bevarad 70-talsgillestuga i källaren, med fisknät och färgade glasbollar på väggarna, grönmönstrad heltäckningsmatta, vinkärl à la grisfest, Hasse och Tage-revyer och Mantovani på lp i stereobänken. Kan inte de också få bidrag för att bevara denna anrika sällsynta värdefulla kulturmiljö intakt?