Fattigmans flygvapen

Med bilbomben som farkost färdas läsaren av Mike Davis Bilbomb! jorden runt – från Wall Street år 1920 till dagens Irak.

Handlingen är intensiv och brutal. Blod, köttslamsor och kroppsdelar slungas åt alla håll. Byggnader och samhällen sprängs i luften. Ju längre jag färdas på den sekellånga bombturnén, desto svårare får jag att skilja ut de ändlösa explosionerna från varandra. Efter ett par kapitel flyter ljuden, röken och blodpölarna samman.

Stundtals, i början, låter berättandet som en upphetsad recension av ett dataspel. Författaren, professor Davis, lider av en illa dold fascination för bilbombens historia. Det som håller tillbaka berättandet från att slå över till action-underhållning, är respekten som Davis analyser väcker. Davis lyssnar in människorna bakom bilbomben, därtill rör han sig med lätthet mellan olika konflikter i samtliga världsdelar (om skildringen av infernot i Irak räknas bort, där Davis av någon anledning förbigår ockupationsmaktens härska-genom-söndra-politik).

Det är när historien om bilbomben varvas med röster från överlevandes vittnesmål som den blir levande och verklig. Scenen kommer från ett tättbebyggt bostadsområde i Beirut 1985. CIA har just planterat en bilbomb, måltavlan är en Hizbollah-ledare.

Vittnesmålet: ”Omkring 250 kvinnor och flickor som strömmade ut från fredagsbönen fick ta den värsta stöten... [Explosionen] brände spädbarn som låg och sov. Den dödade en blivande brud som just köpte sin bröllopsstass i en butik för damunderkläder. Den blåste bort tre barn på hemväg från moskén och en nioårig flicka fick men för livet när ett splitter trängde in i hjärnan och inte kunde avlägsnas.”

80 personer dödas i attentatet och 256 personer skadas allvarligt. Över rasmassorna reste motståndsrörelsen snabbt banderollen: MADE IN THE USA.

Just bilbomben är Hizbollahs specialitet. Bara ett par år tidigare hade USA:s fruktade marinkår vettskrämd och förnedrad tvingats fly Libanon efter att en lastbil fylld med sprängmedel kört in i deras högkvarter. På motsvarande sätt skulle uppfinningsrikedomen i Hizbollahs kommande vedergällning överraska såväl USA som Israel.

Bilbomben används av alla sidor – av stater, kolonisatörer, högerextremister, maffian, fundamentalister och motståndsgrupper. Högt upp på kursplanen på – det en gång CIA-ledda – bombuniversitet i Afghanistan, ingick en sionistisk lärobok i konsten att göra bilbomber. Denna metodbok i terrorism bygger på lärdomarna från utplånandet av hundratals palestinska byar i samband med kolonialstaten Israels grundande. Det finns inga utmärkande karaktäristika för bilbombsanvändare, inga gemensamma motiv eller ideologier.

Ett bilbombsattentat behöver vare sig någon stor organisation bakom sig eller stå under sårbara befälsstrukturer. Det är fullt tillräckligt med små celler av hängivna individer, vilket gör bilbombens enorma destruktionsförmåga svår att stoppa eller skydda sig mot. Bilbomben är dessutom billig och relativt enkel

att göra. Konstgödsel, dieselolja, hemmagjord elektronik och en stulen bil är fullt tillräckligt för att massakrera 50 personer eller vålla skador för en miljard dollar, som attentatet mot World Trade Center 1993.

Bilbombens attraktion ligger kort och gott i dess förmåga att rasera superstatens aura av oövervinnerlighet.

Ingen teknologi, inga vapen, ingen repression kan stoppa bilbomben, förklarar Davis. Hur mycket intrång i mänskliga friheter som än görs, hur mycket övervakningssamhälle vi än får, så kvarstår bilbombens position som ”universellt massförstörelsevapen”. Så här rannsakande enkelt summerar ”den legendariske” före detta CIA-chefen Milt Bearden det hela: ”Det finns två bistra lärdomar att hämta ur 1900-talets historia: ingen nation som inledde ett krig mot en annan suverän nation vann någonsin. Och alla nationalistbaserade uppror mot en utländsk ockupation segrade till sist.”

Kanske är historien om bilbomben i grunden berättelsen om att ingen makt i världen kan hindra människor att göra uppror mot ”oövervinnerliga” regimer, att människan alltid kommer ligga steget före superstaten – hur motbjudande ”fattigmans flygvapen”, liksom alla typer av bomber, än är.