Ungt, skarpt och kul

Den omedelbara sanningen är så långt bort, den finns som idé någonstans där ute i världen tillsammans med de överskådliga förklaringsmodellerna. Och inte skulle den vara något att lita på heller. Om den nu skulle närma sig.

Men nu gör jag det, ett litet sanningsförsök. Nu hänger jag mig åt den relevanta kulturjournalistikens tristaste motsats – den svepande, alltid förenklande tendensspekulationen: Efter 90-talets sobra, undanglidande ljumnad har den svenska kortprosan/prosadikten under de senaste åren uppdaterats av författare som Ida Linde, Ida Säll och Linn Hansén, som på olika vis försatt den korta, prosaiska diktfyrkanten i brutala lägen som humor och sorg, dränkt den i språkbad av härmande retorik och låtit små och stora djur omringa den. Tvivlande eller helt utsuddade subjekt möter en konkret värld och ett förvridet tycke uppstår.


Elin Ruuths debutbok placerar sig mitt i denna unga, svenska samtidslitteratur. Fara vill är en samling kortprosatexter med den drastiska tonen och självtvivlet som röd tråd: ”Detta har ni gjort mot mig och jag hatar er för det. I regel.”

Flera texter slutar i en utskriven negation gentemot en större förståelse eller ett meningsbärande sammanhang: ”Man kan tänka så. Det hjälper inte” och ”Jag begrundar detta. Jag förstår inte”. En förvirrad förtvivlan å ena sidan, en avvisande vägran å den andra. Ett vagt tema som fungerar förvånansvärt stabiliserande som inramning för helheten. Helt enkelt för att Ruuths texter i sina enskildheter spritter av så mycket spretigheter.


Hunden Laica, Picasso, Gud, den några år äldre flickan i stallet som det ryktas har haft analsex, Malmö, Luleå, föräldrar, att växa upp i en trappuppgång där det bara bor barn och läkare, en anteckningsbok där det är ”citationstecken runt nästan varje ord trots att det är mina egna tankar”. Ruuths prosadikt arbetar med en lika skarp som humoristisk lillgammal pregnans. Hon roar både genom hård absurdism och varmt leende aforismer: ”I begynnelsen ropade Gud: ’Varg!’ och sedan dess har vi haft svårt att ta honom på allvar.”

Särskilt intressant blir Elin Ruuths artikulerade villfarelse då hon här och där bland texterna självmedvetet pekar ut klassprivilegiets ”silversked”. Det är klassbakgrunden som gör det möjligt att erövra det språk som tar ens tvivel ut i offentligheten. I en bok eller på en kultursida.


De briljanta texterna glänser oavsett klasstillhörighet. Att skriva ut hur de kan kosta på sig sin riktningslösa förvirring och sitt välformulerade tal är dock något väldigt sällsynt i svensk litteratur.