Diplomaten slår tillbaka

Bilden av en svensk diplomat vid poolkanten omgiven av ett gäng bikiniklädda unga kvinnor orsakade en av förra årets stora debatter. I SVT:s dokumentärserie Diplomaterna fick vi följa med bakom kulisserna i diplomatens vardag som här präglades av cocktailpartyn och lyxliv. En storm av kritik väcktes mot UD, som slog ifrån sig och menade att bilden var orättvis. 

Det är svårt att läsa debuterande Diana Janses En del av mitt hjärta lämnar jag kvar som något annat än ett genmäle. Boken handlar om Janses arbete som utsänd av UD i Kabul 2004–2006. Redan baksidestexten utlovar ”en diplomattillvaro långt bortom salonger och cocktailpartyn”.

Boken är en personlig och ärlig berättelse om diplomatyrket i ett av världens mest komplicerade konfliktområden. Det handlar om Afghanistan och människor Janse mött: det tuffa arbetstempot, hårda levnadsförhållanden och ett snårigt privatliv. Men också om känslan av rotlöshet och ett ständigt navigerande mellan olika världar. Summan blir en kraftfull motbild till föreställningen om diplomatens glamorösa vardag.

Men det är när Janse ställer kritiska frågor kring sitt eget uppdrag som texten bränner till. Hon beskriver det internationella samfundets svagheter, samarbetsproblem och problematiska maktperspektiv på plats med sina insatser i Afghanistan: ”Kommer vi någonsin att lyckas tränga oss in i den afghanska vardagen? Mer än när någon bomb hamnar fel, när någon amerikansk specialenhet stormar ett hus i jakt på en misstänkt terrorist?”

Jag läser Janses bok filtrerad genom egna erfarenheter. Som en del av ett mindre utbytesprojekt mellan kvinnoorganisationer har jag själv haft möjlighet att besöka Afghanistan under samma tid som boken utspelar sig. Genom texten återupplever jag fattigdomen, kylan och det spända säkerhetsläget. Men också den brutala skiljelinjen mellan vi och dem.

Janses uppdrag är att leverera politiska rapporter om Afghanistan hem till Sverige. Hon gör officiella politikerbesök, träffar den svenska Isaf-styrkan och besöker kvinnofängelser. Hennes förmåga att begripliggöra komplexa politiska händelseförlopp är också en av bokens stora behållningar.

Men hur Janse än försöker hittar hon inga ingångar i den afghanska vardagen. På fritiden blir hon, om än motvilligt, en del av den sociala gemenskap på barerna och restaurangerna som de internationella hjälparbetarna utgör. En isolerad ö i den afghanska verkligheten. ”Även om jag skulle knacka på någon trädörr och hitta en jämnårig – vad har jag gemensamt med en niobarnsmamma, bortgift vid fjorton års ålder, som aldrig har satt en fot i en skola? Vad delar vi för mänskliga erfarenheter?”, undrar hon.

Janse har de postkoloniala analysredskapen, men lyckas inte omsätta dem i det personliga mötet. Jag väntar på ögonblicket då den där tröttsamma skiljelinjen mellan vi och dem ska upplösas.

Men hon förblir betraktaren. ”Tänk om våra världar aldrig kan mötas”, fortsätter hon och sätter ord på det som kanske till sist är det internationella samfundets svagaste länk på plats i Afghanistan.

Tänk om vi i stället började tro på att ett möte är möjligt, tänker jag. Tänk om Janse i stället för att oroa sig för skillnader faktiskt skulle knacka på den där niobarnsmammans trädörr och kliva in.