Svårläst med stil

”Jag brukade skriva böcker om mig själv. Och nu? Samma. Minus fiktionen.”

Citatet är på sätt och vis betecknande för Åsa Ericsdotters nya bok, som utger sig för att vara en roman. Det finns nämligen en stark, för att inte säga helt central laddning mellan dröm och verklighet i det lapptäcke av korta lyriska prosastycken som utgör Svårläst.

Drömmen, fantasin, idealet, utopin. Hos Ericsdotter kan berättelsen inte leva utan den, det är på drömmen den när sig, den som den inte kan existera utan. Själva sägandet, berättandet, tycks oupplösligt sammantvinnat med sin inre, inte alltid enkelt uttydbara dröm – kort sagt är det ungefär som det brukar med begären: ”Det finns en längtan, ska vi döda den, dra den in i verkligheten.”

Denna konflikt mellan motsatser, mellan realitet och önskan, behov och avvisande, kärlek och substitut – kanske också mellan självbiografi och roman – är Ericsdotters grundstoff, också bakåt i författarskapet. I Svårläst tar detta kluster av motsättningar sig konkret gestalt i en kvinnlig huvudperson, till synes författare och som har haft många män på andra språk vilket har tillåtit henne att förbli ”fåordig, kropp”. På en i sina vackraste stunder precis och behärskad prosa skildras hennes utsatthet, utan att överexploatera den. Den psykologiska karaktärsteckningen ligger där, i språkets rörelser, i hur det framsägs; ironiskt, skärskådande, självutplånande, besatt. Intrigen är lös, provisorisk, den skrivs skiktad och i omtagningar, utifrån en emotionell snarare än linjär kronologi, i det är Ericsdotter samtida så det förslår.

Men Svårläst blir också en kvinnoskildring av arkaiska mått, med referenser till de eviga berättelserna, till Penelopes väntan på sin förste älskare, till Ariadnes tråd i labyrinten och till ett lidande lika obönhörligt som en korsfästs. Ensamheten är här också det enda fasta, det som håller, men också det fasta ska ju som bekant förflyktigas.

Hon kallas svårläst, Ericsdotters huvudrollsinnehaverska, men av vem, av männen eller av sig själv? Hon säger sig leva i en annan verklighet än den hon tillskriver de andra, en mer oåterkallelig än den där folk som går faktiskt kan komma tillbaka. Efter ett gammalt, förmodligen sjuårigt kärlekssår efter en man som när han tog tag i henne tycktes lösa upp världen, ägnar hon sig åt att likgiltigt eller känslomässigt ointagligt avverka älskare i olika hörn av världen, företrädesvis Paris.

Hon har blivit han, den förste, han som avvisade, och hon lär sig nu männens alfabet genom att skriva sig ”in i deras fantasier, man kan inte veta bättre, man kan ångra sig så fort man vet”.

Det blir en golgatavandring genom rädslans imperium, och det är sorgligt och skönt och bombastiskt.

Åsa Ericsdotters texter har verkligen en mycket egen inre lyskraft, hennes böcker är inte omstörtande litteratur men nöter på sina särskilda ställen med en enträgenhet och stil som imponerar.

Hanna Nordenhök