Gettot i idyllen

Han heter Greger Pålsson och är en irrande olycksalig gengångarpojke, försvunnen under en spökstig 1942.

Ja, inte på riktigt förstås, men varje kollogård med självaktning håller sig med egen gast. Så också Åhlén-gården på Barnens ö i Roslagen där jag jobbade under några fina somrar på 90-talet.

På närbelägna judiska kollot Glämsta heter motsvarigheten Sylvester, läser jag i Mattias Grosins och Urban Orzoleks rikligt illustrerade jubileumsbok Barnens judiska ö – Glämsta sommarkoloni 100 år. Sylvester är spöket efter en man som lär ha gått och hängt sig i Smedjan, som en av gårdens byggnader kallas.

Nu är det i själva verket 102 år sedan Waxholmsbolaget skeppade ut den första judiska barngruppen till Glämsta. Men det var först ett par år senare, 1910, som gården officiellt kom i Judiska församlingen i Stockholms ägo, som en gåva från grosshandlare Isaak Hirsch.

Inledningsvis var verksamheten ett rent integrationsprojekt. Judehatet spred sig i Europa och i svenska pressen gick ryktet om en kommande invasion av judiska flyktingar från Östeuropa. De i Sverige redan etablerade judiska familjerna fruktade att ett växande jiddisch-talande judiskt proletariat skulle spoliera år av anpassning och försvenskning, och leda till ökad antisemitism.

Glämsta blev så en möjlighet att i förebyggande syfte ta hand om stadens fattigaste judiska barn, ofta nyanlända från just Östeuropa, ofta bosatta på Södermalm, och uppfostra dem i svenska traditioner, till goda medborgare.

Sabadillättika, hårt lantarbete, strömmingsfiske och husmanskost ansågs vara rätta vägen, varvat med krocket och lekar som kasta pinne eller kissekatt. På fredagar stod renlighetsbad på schemat, i vedeldad badtunna.

Mot slutet av 40-talet mjukas disciplinen upp, och verksamheten gör en helomvändning. Nu ska barnen i den svenska diasporan i stället återföras till den judiska gemenskapen, och leva primitivt kibbutzliv. Medvetenheten om Förintelsen har skapat ett nytt kollektivt judiskt medvetande, och snart blir kampsången Am Israel chai – det judiska folket lever – ett stående inslag på somrarna.

För många av barnen (och ledarna) blir sommarlägret en avgörande erfarenhet. En stor judisk kollektiv upplevelse, berättar journalisten Ricki Neuman som arbetade som ledare på Glämsta på 60-talet. Ett temporärt getto, en tillfällig shtettl, undangömd i skogen ... där fanns skyltar som bara var på hebreiska, där var nästan alla pojkar och män omskurna, och där var de blonda i minoritet.

Än i dag har verksamheten på Glämsta en traditionsbevarande och religiös inriktning, med toraläsning, böner och ceremonier. Internt käbblas det förstås om huruvida Glämsta blivit ett judiskt Skansen eller om denna motbild tvärtom är vad som krävs för att motverka assimilation och urvattning av det judiska arvet.

Som gammal kolloräv gläds jag hur som helst över att Glämsta ändå tycks hålla den svenska klassiska kollotraditionen högt. Här finns mycket av det fina som Reine gick miste om i PC Jercilds roman Barnens ö, och få andra kollogårdar kan skryta med en liknande kontinuitet i verksamheten och gårdskulturen.

Det är sådant som fostrar karaktärer som Sylvster och Greger Pålsson.

Frid över deras minne.