Terroristnojan

När Jan Guillou har ställt in siktet är han sällan nådig. Vid närmare eftertanke är han faktiskt den enda jag kan komma på som ensam kan bilda ett helt drev.

I Fienden inom oss är villebrådet den kollaps som rättssamhället lidit sedan kriget mot terrorismen inleddes. Det går inte att ta miste på författarens njutning när han med hjälp av polisintendent Eva Johnsén-Tanguy och alteregoreportern Erik Ponti punkterar svensk terroristnoja, politisk dumhet och rättssystemets haveri.

Eva Johnsén-Tanguy har sedan Tjuvarnas marknad lämnat ekobrotten och mot bättre vetande börjat som förhörsledare på Säpo, mitt under den största terroristaffären i svensk historia. Carola, Silvia och Globen har räddats undan attentat. I Säpoförvar sitter en blandning av wannabe-terrorister, unga religiösa ”virrpannor” och sanslöst reko andragenerationsinvandrare. Bevisen är svaga, men eftersom det hela gäller ”muslimer” från förorten mal kafkaprocessen igång.

Genom att konsekvent blanda upp fiktion med mer och mindre kända exempel från verklighetens nog så absurda terroristaffärer ger Jan Guillou sin berättelse den ram som förvandlar anklagelseakten till slägga. Vi känner igen historierna: Marginaliserade, datorspelande snubbar drömmer upp helt orealistiska terrorplaner och i samma stund som Säpo griper dem skapas de som terrorister. Pengar som skickas till muslimska organisationer blir terrorpengar. Bevis hemligstämplas. Och vissa människor är det tillåtet att kidnappa på gatan och skicka till tortyr.

Riktigt intressant blir det när Fienden inom oss skruvar upp samhällets terroristnoja ytterligare en nivå. Vad händer i nästa steg? Om vi ändå redan tummat på principerna kan vi kanske tumma lite till?

Det är här Fienden inom oss blir en bok att förhålla sig till, en skrift som sätter Jan Guillou i tv-soffan med förre justitieministern Thomas Bodström och migrationsminister Tobias Billström. Som debattör är Jan Guillou rakbladsvass.

Synd är det därför att Jan Guillous fiktiva värld styrs av en svartvit dualism. Tillvaron består i sedvanlig ordning av idioter och mer eller mindre missförstådda superstars. Karaktärerna klipps i samma sladdriga papper som populärpsykologisk press använder. Eva Johnsén-Tanguy, förhörsgeniet, stjärnpolisen, ställer upp på allt eftersom hon är en ”duktig flicka”. Maken Pierre revanscherar sig både från internatskolans mobbning och rollen som hemmapappa (trots att han angrips av fradgande kvällstidningsfeminist). Erik Ponti visar ryggradslösa journalister/chefer var skåpet ska stå. Dum åklagare är jättedum. Visst är det precis så här man känner sin Guillou, men ett problem är att Fienden inom oss aldrig blir riktigt spännande. Juridik och förhörsteknik i all ära, men vart tog berättelsen vägen?

Ändå råder det ingen tvekan om att Jan Guillou kommer att lyckas med sina främsta mål med Fienden inom oss, att skapa debatt och sprida kunskap om hur terroristjakten hotar hela rättssamhället.