Tvärtomlek på vers

Det finns ett dilemma när man ska översätta dikt: valet mellan textens fonemiska eller semantiska egenskaper. Antingen värnar man i första hand om hur orden klingar och låter i originalet, eller är man mer noggrann med att orden får korrekt betydelse i översättningen.

När poeten David Vikgren tar sig an det äldsta bevarade verket på tornedalsfinska, är översättningen som metod mer ett egenmäktigt litterärt koncept än vad konventionen bjuder. I fyra olika versioner (atonym-, homofon- , anagram- och kollektivversion) tolkar Vikgren texten, som i traditionell svensk översättning heter Keksis kväde om islossningen i Torneälven 1677. Ett muntligt kväde vars äldsta nedteckning tros vara från slutet av 1700-talet.

Originalets arkaiska skådeplats – en forsande vårflod som står för utplåning och livgivande – blir särskilt vackert tillskruvad i den inledande atonymversionen, där Vikgren ord för ord ”tvärt-om-översatt” en äldre svensk översättning. ”Älven” blir ”öknen”. ”Herren” blir ”slaven”. Det står:

”Snorgärs täcker mark i träda känner väl hur intet delas. Ungkarlskungarna vi sörjde, öknen sjönk i fastigheten, tryckta fick vi där i torkan.”

Dikten blir en kärv nollpunktsvistelse. Narrationens flödande vatten, som i originalet drar med sig ladugårdar, djur och människor, blir till en stickig texttorka, en gnistrande död.

Den version som lägger sig närmast originalet är kollektivversionen. Där har Vikgren tillsammans med 25 andra översatt från finska till svenska. Den visar en vilja att vidga, inkludera, låta skilda röster tolka en text. Och en hel tradition – en tornedalsk kanon.

Om man läser Vikgrens hela författarskap framstår Anttikeksis­ kväde i sin experimentella översättning som en kongenial fjärde bok. Sedan debuten med För en framtida antropologisk forskning (2002) tycks Vikgrens böcker alltmer ha skrivit sig in mot ett språkligt inuti-läge, där det tornedalska i egenskap av perifert landskap och undanträngd identitet både vill hävda sin rätt till plats i centrum och sin böjlighet, sin icke-essens. Det dialektala och de platsspecifika ljuden och orden brukas, tar utrymme, och utsätts samtidigt för bråk – ett språk och en trakt sätts i rörelse och prövas, snarare än skildras.

Redan nästa år kommer ytterligare en bok av Vikgren. Folkmun ska den heta. Diktprojektet verkar alltså fortsätta – ut i pluralitet, in i enskild mun.