Lundell och jag

Det var Ola som kom med Ulf Lundell. I en plastkasse låg Vargmåne, Törst, Natten hade varit mild och öm, Nådens år, Ripp rapp, Längre inåt landet och Preskriberade romanser. Jag var sjutton, Ola tio år äldre. Vi skrev sommaren 1985.

I min fattiga skivsamling stod redan Kär och galen, lite bakom Ebba Grön, Hoola Bandoola och Bob Dylan. Jag hade lyssnat mycket på den, men ändå alltid med viss tveksamhet. Outhärdliga Öppna landskap hade inte bara gjort Lundell folkkär utan även älskad av borgerligheten. ”Han är vår nu. Innan var han deras”, konstaterade Månadsjournalen. Jag läste Jack samma sommar jag hörde Lundell kyssa havet och tyckte det var obegripligt att finna samme man bakom den skitiga Stockholmsskildringen och den naturromantiska trallmusiken. Att det bara förflutit sex år mellan dem var lika ofattbart.

Det Ola kom med var något helt annat och även om vi snart fick andra saker att göra än att spela in dem på min kassettbandspelare var vinylerna en ovärderlig skatt. På hösten köpte jag Den vassa eggen, en prisad dubbel-lp jag bara lyssnat på ett par gånger. Jag har kanske mina skäl, men jag står inte ut med skilsmässoskildringar. Men det var mer de kalla trummaskinerna och syntarna som gör att den blivit kvar i sitt konvolut, ett ljud Lundell envisades med i många år.

Det finns de som aldrig växer ifrån honom och jag tycker att det är pojkaktigt rart på något sätt. Som Expressens Måns Ivarsson. Han har följt Lundell i tre decennier och kröner nu detta värv med en biografi i lika många volymer, Vill du ha din frihet får du ta den.

Den är kronologiskt upplagd och bygger inte på några nya intervjuer med Lundell (eller honom närstående). Ivarsson har klippt och klistrat ur redan tillgängligt material. Han samplar sina egna gamla intervjuer med andras, utan att tydligt ange var de ursprungligen gick att läsa. Mycket är omtryck av hans egna recensioner, vilket får biografin att bli ett monument även över Måns Ivarsson. Han rabblar banduppsättningar och räknar ut promillehalten i respektive roman, men analyserar varken människan, författaren, rockmusikern eller ikonen. Efter tusen sidor vet jag fortfarande inte mer än jag redan visste. Ivarsson konstaterar att Lundell har tagit intryck av Springsteen, Dylan och Kerouac. Å fan. Dessutom är den torftigt skriven, med irriterande syftningsfel (som att Lundell tillägnar Hon gör mig galen sin före detta svärmor när han egentligen sjunger för exfrun Fredrika).

Men det är inte säkert att timmar av samtal med Lundell hade varit givande, eftersom han – trots att han själv friskt blandar mellan fiktion och självbiografi – tycks vara svår att komma in på livet. Dessutom är han bränd av erfarenhet. Den sista intervjun jag orkade läsa var när David Lagercrantz 1991 i Expressen beskrev mötet med ett galet fyllo.

Det är svårt att skriva inträngande böcker om någon som lever, som man dessutom inte känner.

Ivarsson motiverar sin biografi med att Lundell levt ett så ”dramatiskt liv”. Jag är inte så säker på det. Olyckliga relationer och kamp mot spriten är naturligtvis tunga grejer, om än vanliga. Men Lundell har aldrig varit helt borta eller uträknad. Han är ingen, låt säga, Cornelis eller Johnny Cash som mirakulöst rest sig efter tusen motgångar. Intrycket är snarare att Lundell levt ett rastlöst, tidvis tråkigt, liv.

Desto rikare är Lundells egen notbok Sånger 1975–2007, också det tusen sidor men i två enorma volymer med hundratals foton från Lundells hela liv. Här finns just såna bilder som Karolina Ramqvist, kritiker på Dagens Nyheter, reagerade på 1998 med anledning av en annan textsamling. Och visst, jag ser det hon ser: klippor, skog, hotellrum, lättklädda damer och en människa utan självdistans som tar sin egen manlighet på väldigt stort allvar. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka om honom.

Vad säger det om mig? Jag vill inte veta.

När jag läser låtraderna i Pojkarna längst fram (1991) – ”Har ni vuxit upp till män än? Har ni lägrat era kvinnor än?” – tänker jag, att det där är inte Ulf Lundell. I alla fall inte som jag känner honom.

Den sårade Lundells brev till Ramqvist var både omdömeslöst och avslöjande – han undrar om hon har kissat på sig och fått för lite kuk – men rymmer likväl en komplicerad psykologi. Där man till synes kan skåda en mäktig man ur patriarkatet ge sig på en värnlös kvinna kan man lika gärna se en liten grabb från arbetarklassen slåss mot landets största prestigetidning. Sanningen är väl, för en gångs skull, både och.

När man möter Lundells rocklyrik samlad inser man hur ovarierad den är. Det mesta handlar om den omöjliga kärleken – kriget – mellan man och kvinna. Uppbrott, oförmågan att mötas, att ge varandra frihet. Sångarens jag är ständigt ”på väg”, ofta i natten. Men vart? Han längtar tillbaka till 1967 men häcklar samtidigt ”vänsterpuritanerna”. Revolten han saknar är den privata. Festen. Ungdomen. När Månadsjournalen i början på 80-talet triumferade att borgarna har erövrat Lundell, är sanningen att han aldrig varit någons. Han tillhörde inte 60-talsvänstern, men triggar fortfarande igång på dess energier.

Lundell har egentligen aldrig intagit någon farlig position. Att ställa upp för Bosnien, Amnesty och Stockholmsmissionen är nog så viktigt men inte särskilt kontroversiellt. Stödet för ANC, Nicaragua och Palestina har sådana som Mikael Wiehe och Stefan Sundström fått klara på egen hand. Kanske blev han aldrig tillfrågad. Men han tog debatten med rasisterna i de nydemokratiska tiderna i början på 90-talet. Kanske kände han ett särskilt ansvar när sverigedemokraterna olovandes norpade Öppna landskap till en valfilm.

På senare år har Lundell radikaliserats. När andra svek steg han fram. Som författare framstår han som en av våra mest politiska – romanerna är ett oändligt flöde samtidskommentarer – även om det fortfarande är svårt att säga vad han representerar mer än nåt slags individuell anarkism.

I Rött (1993) vill han frigöra de nävar arbetarklassen knyter i sina byxfickor. Gruva (1994) har sin upprinnelse i en spelning i arbetslöshetens Grängesberg. Låten börjar med en lägesbeskrivning av hur den ekonomiska krisen ödelagt ett samhälle, men mynnar ut i att det enda man kan göra är att fly med sin kvinna. Hon måste va en kristen kommunist (2004) speglar, som Ivarsson påpekar, Lundells drömkvinna. Året därpå sjunger han om en kvinnlig revolutionär som viggar honom på både pengar och lägenhet i obegripliga Revolution blues.

Lundell vantrivs i högerpolitikens Sverige och säger sig sakna ”en kollektiv medvetenhet, en idé att samlas kring”. I dag är såna uttalanden subversiva, även om hans utopi om ”frihet” saknar konkretion. För de flesta betyder inte just det ordet någonting längre, utom möjligen som stridsparoll för den tjugofem år långa massakern på välfärdssamhället. Folket bygger landet gissar jag är ett sorgearbete kring pappans död – han som Lundells uppror hela tiden har graviterat kring – men är likafullt ett uppriktigt ställningstagande.

Och kanske är det just arbetarklassen som är Lundells ärende. Redan som fjortonåring vägrade han inordna sig under den skötsamma arbetarkulturen han uppfostrats med. Hans drömmar var större än den gamla bruksmentaliteten föräldrarna ville ge i arv. Han kände sig aldrig hemma i sin klass, men är – som de flesta klassresenärer – inte hemma nånstans. Han är både främmande och förstående inför den knegare som kröker rygg. ”Vem har fått dig att tro på nåt du inte tror på?” frågar han på Kär och galen-plattan, ”Vem säger att du ska veta din plats och sköta ditt?”.

Samma avgörande frågor ställde en gång Gramsci och hans svar var att den borgerliga kulturen maskerar förtrycket och får folk att lalla med i ett samhällssystem de egentligen borde revoltera mot. Jag tror Lundell skulle hålla med. Hans utfall mot det tragiska helgnöjet Bingolotto bottnar i en djupt känd frustration, att folk som berövats sina trygghetssystem inte tycker att de har annat att hoppas på än en bingo­bricka. De som tolkar denna Lundells attack som ”folkförakt” tar inte arbetarklassens oro för framtiden på allvar.

Gammal Dodge (1989) är en manifestation av klassmedvetande.

Ola tog sina skivor och gick. Vårt möte var aldrig tänkt som nåt annat än förströelse men kan nog ändå kallas ”vackert” för att tala lundellska. Mitt hjärta för alltid vann mannen som sjöng Rom i regnet och Sniglar och krut.

Jag har aldrig varit tillsammans med någon som lyssnar på Ulf Lundell. Tvärtom. Mina kärlekar har avskytt honom på grund av hans schablonmässiga syn på män och kvinnor eller för att det han gör är dåligt, helt enkelt. De har fått mig att rodna över mitt osmälta förhållande till textrader om att mannen ska ta hand om mig, som lustfyllt ber mig öppna bladen på blomman som jag fått av Gud, som frågar om jag vågar lägga kinden i hans hand.

Och nog har Lundell en bedrövligt konservativ syn på Mannen, Kvinnan, Kärleken och Äventyret. Samtidigt sätter han ord på den vanligaste föreställningen om vad kärlek är och den går inte att hånfullt avfärda bara för att vi – tack och lov – lever i modernare tider.

Jag lyssnar på Lundell bara när ingen annan hör. Jag kunde ha spelat honom i radions Sommar-program, men jag gjorde det aldrig. Hade jag valt nåt, hade det nog blivit från Vargmåne, en skiva jag fortfarande lyssnar på, periodvis varje dag. Jag känner på nåt sätt att det jag har ihop med Ulf Lundell, det ska andra bara skita i.