Soldaten som fick nog

Den senaste veckan har jag legat vaken på nätterna. Jag har undrat om jag egentligen klarar att skriva om den här boken:

”Då fienden förblev osynlig blev vi bara räddare och mer frustrerade. Men det fanns ju alltid civila att avreagera sig på.”

”Mordet på de fyra irakierna, lekarna de amerikanska soldaterna ägnade sig åt med deras huvuden, tystnaden från mina överordnade när vi kom till platsen ...”

”En gång tog Sayeed med sig en porrfilm med asiatiska barn i. Jag fick skräckslagen bevittna hur en tonårsflicka bands fast på en bår och blev våldtagen av två män. Mitt i en krigszon som jag var, dränkt i stridsvagnsmuller och jetplansvrål, stirrade jag bedövad på skärmen och undrade vart världen var på väg.”

Joshua Key är en typisk fotsoldat i Bushs rättsvidriga krig i Irak. Bondpojke från Oklahoma, uppvuxen i husvagn med mor och våldsam styvfar, jobbade på snabbmatskedja för minimilön, saknade sjukförsäkring och såg sig efter en mindre operation plötsligt i svår ekonomisk knipa, inga pengar till mat till de tre barnen och ”ett gäng” av arméns värvare som strök utanför husvagnen ...

Joshua var ett geni med sina händer, det var hans morfar på gården som hade lärt honom att meka med precis allt. Han drömde om att bli svetsare. Och rekryterarna lovade honom pengar till utbildning och att han aldrig skulle bli placerad utanför sitt hemland. Men de ljög, efter ett halvårs sadistisk drillning och hjärntvätt på en bas i USA satt han plötsligt på planet till krigszonen.

Helvetet kunde börja.

”Inte tog vi oss tid att fundera på om det fanns civila i vägen; vi lydde bara befälens order och beströk hela området med eldgivning.”

”Vår pluton fick order att stå vakt utanför det där huset i ungefär en timme. Kvinnorna började skrika och vråla. Männen var kvar därinne med dem bakom stängda dörrar. Det bara fortsatte och fortsatte och fortsatte.

Till slut kom de ut och sa åt oss att dunsta.”

”En dag dök det upp en överste i al-Habbaniyah för att peppa oss med ett tal. När vi skulle samlas för att lyssna varnade kapten Bower oss; vi skulle hålla tyst och inte ställa några frågor.”

Efter sju månader i detta våldssadistiska helvete på jorden drar Joshua Key sin slutsats: ”Vi amerikaner hade blivit terroristerna i Irak.”

Och en dag får han veta att han ska få åka hem på en kort permission. På återvägen händer något inuti honom, bokstavligt talat i gaten på flygplatsen. Han vänder och flyr. Han ska inte tillbaka. ”Jag tvingades vara en brottsling i Irak, men nu är jag ingen brottsling längre”, skriver han. I sina egna ögon vill säga. I sitt hemland är han paria, släkten fördömer honom, och i ett år gömmer han sig i källare och billiga hotellrum med familjen innan de lyckas ta sig över gränsen till Kanada.

En desertörs bekännelse är det mest naket uppriktiga jag hittills har läst om detta krig. Key döljer inte sina egna övergrepp, även om han tror att han aldrig dödade någon utförde han livrädd och i utmattningstillstånd flera svåra fall av misshandel av civila.

Det man hela tiden misstänkte under Abu Ghraib-skandalen, att dessa bilder bara var toppen av ett isberg, har Joshua Key nu visat fram svart på vitt för världen.

Eller med författarens egna ord:

”... alltsammans gjorde det frestande att stjäla, en baggis att misshandla och enkelt att döda. Vi var amerikaner i Irak och vi kunde göra precis vad vi ville.”

Han avslutar sin skakande och makalöst uppriktiga bok: ”En ursäkt är jag skyldig, och endast en: till Iraks folk.”