ÅSIKT

Dansa min docka

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Med en bra idé kommer man långt. Och Kungliga Balettens nyversion av Coppelia vilar på just en sådan.

Uppsättningen, som är koreograferad av nye balett­chefen Marc Ribaud, är i stora drag trogen Coppelias klassiska sagotema om en uppfinnares besatthet vid sin egenhändigt konstruerade människodocka. Men en liten förändring har fått stor bärkraft.

I Marc Ribauds händer har uppfinnaren förvandlats till filmregissör, verklighetens specialeffektspionjär Georges Méliès, och handlingen flyttats till en filmstudio i Paris vid 1900-talets början. Och när stumfilmsmakaren Méliès riktar sin kamera mot scenen vidgas i ett slag iscensättningens möjligheter: det är filminspelning, allt kan hända – och gör det också. I en tagning kastar en djävul kvinnor i en kokande kittel, i nästa är det vampyrbal, en stund senare befinner vi oss på ett vintrigt herrgårdsbröllop.

Somliga scener är hämtade från Méliès verkliga filmer, andra är påhittade, alla är sprakande. Det är som om också dansarna är trickfilmade, de briljerar, och Marc Ribauds koreografi växlar smidigt mellan klassiska och stumfilmsinspirerade steg, där tredje aktens ”Cake Walk” är en höjdpunkt. Till det kommer scenografen och kostymören Dirk Hofackers ursnygga djupdykning i leksakslådan.

Det är långt från de traditionella uppsättningarna av Coppelia där ett bytorg bildar fond, ensemblen bär folkdräkter och karaktärsdanserna avlöser varandra. Och samtidigt alldeles nära, för historien om mannens förälskelse i dockan är intakt, Coppelia är en i raden av artonhundratalsbaletter med övernaturliga kvinnovarelser: nymfer, skuggor, sylfider, eller som här, en docka.

Men modernisera kan man göra också med små medel. Berättelsens försmådda fästmö, Svanhilda, befrias i Nicole Rhodes gestalt från all fladdrighet och behagsjuka. Rhodes dansar rollen med fullkomlig integritet i varje rörelse, ned till minsta skiftning i ansiktsuttryck. Hon är en fantastisk skådespelerska, ljusår från det vilda pantomim-grimaserande man kan ha oturen att se i komiska klassiska baletter. Marc Ribauds uppsättning av Coppelia är överlag inte särskilt rolig, och det är menat som en komplimang. Den jagar inte snabba, lättköpta skratt eftersom den har självförtroende nog att veta att det inte behövs.

FAKTA

DANS

»Coppelia

Musik: Léo Delibes

Koreografi: Marc Ribaud

Scenografi: Dirk

Hofacker

I rollerna: Christian Rambe, David Hedrick, ­Nicole ­Rhodes, Nikolaus Fotiadis, Mayumi Yamaguchi, m fl

Dirigent: Philippe Béran

Kungliga hovkapellet

Speltid: 2 tim 30 min.

Clara Törnvall