Kultur

Vad ska vi med grundlagen till

...när politikerna ändå struntar i att följa den? undrar MARTIN LINDBLOM

Tre svenska medborgare har förklarats fredlösa efter att först av FN och sedan i en EU-förordning utpekats som terrorister. Här är två av dem, Ahmed Ali Yusuf och Aden Abdirisak, tillsammans med advokat Thomas Olsson.
Tre svenska medborgare har förklarats fredlösa efter att först av FN och sedan i en EU-förordning utpekats som terrorister. Här är två av dem, Ahmed Ali Yusuf och Aden Abdirisak, tillsammans med advokat Thomas Olsson.Foto: JOACHIM LUNDGREN

Proceduren för grundlagsändring och grundlagstolkning i Sverige är numera den att är de stora partierna överens så gäller varken grundlagens bokstav eller dess anda.

Omdömet kan synas tillspetsat, men det kan beläggas.

Ett aktuellt exempel är de tre svenska medborgare som förklarats fredlösa efter att först av FN och sedan i en EU-förordning utpekats som terrorister.

De anklagade har inte fått ta del av någon bevisning mot dem och de har förvägrats rätten att få sin sak prövad i svensk domstol.

Det är ett solklart brott mot regeringsformen i vilken sägs att har "annan myndighet än domstol berövat medborgare friheten med anledning av brott eller misstanke om brott, skall denne kunna få saken prövad av domstol utan oskäligt dröjsmål". (RF 2:9)

Regeringen ursäktar sig med att den inget kan göra åt just detta rättsövergrepp, eftersom Sverige förbundit sig att följa beslut i FN:s sanktionskommitté och att EU-förordningar automatiskt gäller som svensk lag.

■ ■ Förpliktelsen finns, men med en oerhört viktig reservation. Förpliktelsen får inte inskränka de medborgerliga rättigheter som anges i svensk grundlag och i den europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (i förarbetena till grundlagen anges även FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna).

Denna centrala begränsning över vilka av riksdagens beslutsbefogenheter som får överlåtas preciseras i klartext med syfte på EG (RF 10:5). Eftersom EU-förordningen uppenbart bryter mot ovanstående tre konventioner, är den inte giltig enligt svensk grundlag och ska följaktligen inte heller åtlydas.

Ett andra, äldre exempel på äventyrlig grundlagstolkning är Assar Lindbecks kriskommissions idé om att hux flux förlänga riksdagens valperioder från tre till fyra år.

Riksdagsledamöterna nappade tacksamt på kroken med resultatet att en sittande riksdag - ungefär som i vilken bananrepublik som helst - förlängde sin egen mandatperiod med ett år utan att invänta mellanliggande val, vilket är den procedur som föreskrivs i grundlagen.

Alla konstitutionella experter ryste över detta prov på retroaktiv grundlagsändring, men de stora partierna viftade bort invändningarna med att det räckte med att så länge de före valet talade om att de efter valet tänkte strunta i grundlagen så borde väljarna inte käfta emot.

En tredje kreativ grundlagstolkning skedde i samband med EU-omröstningen.

Inför denna infördes som en fotnot (!) i grundlagen en bestämmelse att om en rådgivande folkomröstning uttalat sig för EU-medlemskap, så kan en riksdagsmajoritet negligera den spärregel som säger att överlåtelse av beslutsbefogenheter till mellanfolklig organisation förutsätter att minst fem sjättedelar av riksdagsledamöterna stöder förslaget, om överlåtelsen ska genomföras utan ett mellanliggande riksdagsval.

Fiffigheten med denna fotnot var förstås att man därmed kunde förhindra att vänsterpartiet och miljöpartiet försinkade ett svenskt EU-inträde.

Förfarandet var märkligt. Universitetslärare i statsrätt har för länge sedan gett upp att försöka förklara logiken i denna författningsändring för sina studenter. Uppgivenheten är begriplig. Konststycket är nämligen inte möjligt med annat än att de lär ut att grundlagen består av gummiparagrafer som kan töjas hur som helst.

■ ■ Innebörden av fotnoten är ju den att en enbart rådgivande folkomröstning tas till intäkt för att tillfälligt sätta grundlagens minoritetsskydd ur spel, vid ett av de få tillfällen då detta minoritetsskydd skulle kunna tänkas komma till användning.

Nu förbereds det slutliga obehövliggörandet av grundlagen.

Regeringen föreslår i en proposition framlagd före jul, att riksdagen ska kunna överföra beslutsbefogenheter till EU utan att mellanliggande val behöver hållas, inte blott i frågor som gäller den så kallade första pelaren (reglerna som gäller den inre marknadens affärstransaktioner) utan även i frågor som gäller utrikespolitiken inom den andra pelaren, rättsfrågorna inom den tredje och välfärdspolitiken inom den fjärde.

■ ■ Förslaget innebär att beslutanderätt utan undantag i alla politiska frågor av vikt kan överföras till EU. Den enda beslutanderätt som ännu inte ska få delegeras är "principerna för statsskicket".

Statsvetaren Sverker Gustavsson har ironiskt anmärkt i Svenska Dagbladet (13 januari) att riksdagen får tillåtelse att delegera allt till EU utom just rätten att delegera.

Han konstaterar: "Inom samma valperiod går Sverige som självständigt land inte att avskaffa. Ett aktivt beslut om att landet ska upphöra kräver likalydande beslut och mellanliggande val."

Vi får vara tacksamma för det lilla.

Mot denna bakgrund kan man fråga sig varför vi alls har en grundlag.

Meningen med en grundlag bör väl vara den att dess fri- och rättighetsskydd efterlevs benhårt, att dess procedurregler inte godtyckligt kan åsidosättas när det passar en riksdagsmajoritet och att den upprätthåller bestämda gränser för hur mycket av det egna landets suveränitet som kan överlåtas till överstatliga organ?

■ ■ Hur kan det komma sig att riksdagens stora partier hanterar grundlagen med sådan brist på allvar?

En förklaring kan vara att de är så förvissade om sin egen rättrådighet och sina goda avsikter att de inte ens behöver grubbla över vad grundlagen kräver av dem.

Men som varje ettbetygsstudent i statsvetenskap känner till: en sådan övertygelse hos de styrande är livsfarlig därför att den förr eller senare brukar leda till att staten förklarar somliga medborgare för fredlösa.

Martin Lindblom , chefredaktör, LO-tidningen