ÅSIKT

Piska oss hårt!

NAOMI KLEIN om kapitalismens sado-masochism och sömmarnas revolt

1 av 2 | Foto: AP
Kofi Annan, en av talarna på World Economic Forum i New York.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Under första

mötesdagen på World Social Forum i Porto Alegre i Brasilien surrade korridorerna av rykten om avhoppare från Nord. Toppdelegater övergav World Economic Forum i New York och åkte till Porto Alegre i stället: en europeisk premiärminister, Världsbanksdirektörer, till och med företagsledare.

Vissa dök aldrig upp, medan andra gjorde det. Men debatten rasade ändå om vad allt detta betydde. Var det ett bevis på World Social Forums nya styrka (mötet drog trots allt till sig 60 000 deltagare), eller ett tecken på överhängande fara? World Social Forum startades förra året som ett alternativ till det årliga mötet för världens mäktigaste företagsledare, politiker och opinionsbildare som vanligtvis hålls i Davos i Schweiz, men som i år hölls i New York.

Men i och med dessa mäktiga figurers ankomst riskerade WSF att förvandlas från ett tydligt alternativ till en rörig blandning: grupper av fotografer följde efter politikerna; marknadsundersökare från Pricewaterhouse Coopers hängde i hotellfoajéerna, på jakt efter tillfällen att föra ”dialog”; studenter kastade en gräddtårta på en fransk minister.

En liknande villervalla rådde i New York, där frivilligorganisationer betedde sig som storföretag, och storföretag marknadsförde sig som frivilligorganisationer, och praktiskt taget varenda en uppgav sig egentligen vara där som trojansk häst. Tonläget - om inte tiderna - hade sannerligen förändrats.

■ ■ World Economic Forum var tidigare en plats där de rika kunde vara totalt skamlösa i fråga om sin rikedom och där eliten kunde vara direkt utmanande i sin elitism. Men inom loppet av bara tre år har Davos förvandlats från en skamlöshetens festival till en årlig parad för offentlig skuldbeläggning, en sträng, kapitalistisk S&M-klubb. I stället för att visa skadeglädje försöker de ultrarika nu överträffa varandra med självspäkande tal om att deras girighet är ohållbar, om att de fattiga kommer att resa sig och sluka dem om de inte bättrar sig. Gång på gång låter sig delegaterna villigt bindas fast för att piskas av sina kritiker, från Amnesty International till Bono.

I år, när konferensen föll från sin upphöjda alpina position och landade i det kaotiska New York City, nådde smädelserna en höjdpunkt högre än själva Davos. ”Verkligheten är den att makten och rikedomen är mycket, mycket ojämlikt fördelade och att alldeles för många människor tvingas leva sina liv i extrem fattigdom och förnedring”, sade Davos dominatrix nummer ett, FN:s generalsekreterare Kofi Annan. ”Uppfattningen bland många är att de som bär skuld till detta är ... de personer som deltar i det här mötet.”

Aj! Som ett demonstrationsplakat på gatan utanför formulerade det: ”Dålig kapitalist! Ingen martini för dig.”

Är då denna

offentliga prygel, från WEF till Enron-förhören, tecken på verkliga framsteg? För att låna en fras som oftare brukar riktas mot dem som samlades i Porto Alegre: vad har de för alternativ? Har de några tydliga idéer om hur välståndet ska fördelas på ett bättre sätt? Har de några konkreta handlingsplaner för att stoppa aidskrisen eller bromsa klimatförändringarna?

Tyvärr inte. Den ekonomiska politik som styr globaliseringen har bara accelererat under det senaste året (nya skattesänkningar, nya planerade oljeledningar, mer omfattande privatiseringsprogram, svagare arbetsrättsligt skydd ...).

Inte undra på att så många unga människor har dragit slutsatsen att det inte är enskilda politiker eller politiska program som är problemet utan själva systemet med centraliserad makt. Därför beror en stor del av World Social Forums dragningskraft på att mötets värdstad, Porto Alegre, har kommit att representera en möjlig utmaning mot denna trend. Staden är en del av en växande politisk rörelse i Brasilien som systematiskt delegerar makten tillbaka till människorna på den lokala nivån i stället för att samla den på nationell och internationell nivå. Det parti som har varit arkitekten bakom denna decentralisering i Brasilien är arbetarpartiet, PT, som nu innehar makten i 200 kommuner samtidigt som dess ledare ligger högst i de nationella opinionsmätningarna.

Många städer där PT

styr har antagit ”deltagarbudgeten”, ett system som möjliggör direkt medborgerligt deltagande i besluten om hur stadens knappa resurser ska fördelas. Genom ett nätverk av grannskapsråd röstar invånarna direkt om vilka vägar som ska stenläggas och vilka hälsovårdscentraler som ska byggas. I Porto Alegre har denna nedflyttning av makten lett till resultat som är rakt motsatta de globala ekonomiska trenderna. Ett exempel: i stället för att skära ner på offentliga tjänster för de fattiga har staden utökat dem betydligt. Och i stället för växande cynism och röstskolk ökar det demokratiska deltagandet för varje år.

Deltagarbudgeten är långtifrån perfekt och den var bara ett av de ”levande alternativ” som visades upp på WSF. Den är emellertid en del av en större trend som handlar om att välja bort vad den portugisiske statsvetaren Boaventura dos Santos kallar ”lågintensiv demokrati” till förmån för demokrati med högre tryck, från oberoende medieaktivister som skapar nya modeller för deltagarstyrda medier till jordlösa bönder som ockuperar och brukar oanvänd jord runtom i hela Brasilien.

Det är många som inte är imponerade och som fortfarande väntar på en ny toppstyrningsideologi som ska staka ut kursen. En journalist som besökte forumet berättade för mig att fokuseringen på lokal makt representerade ”en maoistisk reträtt till landsbygden”. New York Times förklarade i en rubrik: ”Brasilianskt forum mer lokalt än globalt”. I själva verket var förra veckan, med samtidiga massevenemang i New York och Porto Alegre, ett verkligt globalt ögonblick för denna rörelse. För mig inträffade det avgörande ögonblicket sent en kväll i ungdomslägret på campingplatsen i Porto Alegre. Omkring ettusen unga människor hade samlats framför en högtalare. Den sände nyheter live från gatudemonstrationerna i New York utanför Waldorf-Astoria Hotel. Nyheterna kom från en reporter från Indy Media Centre som befann sig i folksamlingen och talade i sin mobiltelefon. Hennes röst gick ut live över internet. Den fångades upp av en liten radiostation som hade satts upp i lägret, där hennes ord översattes till portugisiska och sedan sändes ut. Vid en tidpunkt brakade servern i USA samman och ersattes omedelbart av en back-up i Italien.

Så gott som alla var överens om att hjärtat i World Social Forum egentligen inte fanns i de officiella evenemangen. Det fanns i improviserade ögonblick som när min italienska vän Luca Casarini försökte summera mötet under en middag. ”Det handlar om - hur säger man på engelska? - det här”, sade han. Och med forumets aktivistiska esperanto bestående av massakrerade andraspråk och mim drog han i ärmen på sin t-shirt och visade mig sömmarna.

Visst, sömmarna. Förändring kanske inte handlar om vad som sägs och görs i centrum, det handlar om sömmarna, utrymmena mittemellan med deras dolda styrka. I Porto Alegre i förra veckan handlade många av samtalen om det närbelägna Buenos Aires, där vissa menar att en revolt från sömmarna redan pågår. Gatudemonstranterna begär inte ett maktskifte bland politikerna utan har i stället anammat det svepande slagordet: ”Bort med dem allihop.”

■ ■ De har kommit fram till att det inte räcker med att kasta ut ett politiskt parti och ersätta det med ett annat. De försöker i stället åstadkomma något oändligt mycket svårare: att störta en ekonomisk ortodoxi som är så mäktig att den till och med tål att dess starkaste förespråkare piskar och sparkar den från centrum.

Frågan är: Kan den stå emot en attack från sömmarna?

Naomi Klein , kultur@aftonbladet.se