ÅSIKT

Hon blev det hon aldrig ville vara

Ulrika Stahre om Georgia O’Keeffe som myt och konstnär

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att se något på riktigt, i verkligheten, kan bli både omskakande och likgiltigt. Georgia O’Keeffes (1887–1986) måleri har så länge jag kan minnas förmedlats i form av planscher och vykort. Bilderna förvandlades genom åren från att ha varit tidiga favoriter – de gav en air av kultur samtidigt som de kunde pryda väggen med kraftfulla färger – till kitsch. O’Keeffe som person och myt förvandlades i motsvarande grad från en fantastisk kvinnlig konstnär som målade sensuella kvinnliga former till en enahanda och ytlig konstnär, kön ointressant.

Förväntningarna inför Louisianas stora utställning var med andra ord ganska lågt ställda. Man kan nog säga att de inte riktigt infriades: att ankra det som tidigare bara upplevts i reproduktionens form är givande – en oväntad lyster, en oväntad bredd – men lika ospännande blir det att se punktvisa nedslag i ett konsekvent måleri.

O’Keeffe arbetade mycket med serier – blommor, kranier, landskap. Bakom varje utställd målning döljer sig ett system av upprepningar. Att bara se enstaka verk ur dessa kan kännas lite fattigt. Å andra sidan kan man vara glad att O’Keeffe äntligen visas i Skandinavien.

Georgia O’Keeffe lanserades från första början av den man som senare blev hennes make, fotografen och galleristen Alfred Stieglitz. De träffades genom hennes konst, en väninna förmedlade 1916 verk hon gjort till hans galleri 291, det enda i New York som ställde ut samtida modernism. O’Keeffe sågs som amerikansk, oförstörd av en tung europeisk tradition och just detta oförstörda passade också in på idén om en kvinnlig konstnär. Från 1929 och framåt levde paret Stieglitz/O’Keeffe av och till i New Mexico, hon målade landskap och han fotograferade henne. Att han var fotograf måste ha betytt mycket för lanseringen av henne som snygg, självständig, erotiskt fri och stark.

Vi har kort sagt alltid sett den O’Keeffe som Stieg-litz såg och förmedlade via kamerans sökare och i konstvärldens alla led.

Stieglitz var också en av dem som aktivt arbetade för att definiera och sprida en specifik amerikansk konst och kultur. I en tid då det europeiska inflytandet var stort, inte minst då konstnärer och intellektuella flydde nazismen, öppnade

Stieglitz The Intimate Gallery där han ställde ut O’Keeffe och ett fåtal andra. En orörd natur var den ena av två konkurrerande amerikanska säten för den nationella känslan, den andra var industrialismen, utvecklingen, det urbana. När USA senare under 1900-talet faktiskt blev konstvärldens centrum var det med den abstrakta expressionismen: stark, fri och fylld av amerikansk ande och landsbygd.

Så hurdant är då

O’Keeffes måleri? Är det amerikanskt ut i minsta fiber? Svaret på den frågan får nog bli nej. I själva verket delade hon konstsyn och uttryck med det samtida Europa. Hon målade melodier, hon använde färgen som ett instrument för avancerade kompositioner som ibland är lätta och stiliserade, ibland tyngda av pompösa motiv. Motiv som liksom bara hänger utanpå. Musikaliteten delar hon med flera, främst Wassily Kandinsky (vars teorier kring konst hon läste).

Det förenklade landskapets andlighet påminner åtminstone stundtals om abstraktioner i Kazimir Malevitjs anda. Sky above white clouds är uppbyggd av jämna horisontala fält och är inte den enda målning som använder sig av ett extremt fågelperspektiv. O’Keeffes blick och pensel befinner sig ofta där ingen tidigare varit – högt över molnen eller långt in i en blommas öppning. Allt blir landskap och till slut ren form.

Som många andra är hon inspirerad av fotokonsten, något som inte minst märks i de kraftigt beskurna motiven. (Som en parentes kan nämnas att Stieglitz vägrade ställa ut blomster- och stillebenfotografen Imogen Cunningham, kanske av rädsla för att publiken då skulle se samband mellan de två.)

Naturmystiken blir påfrestande: skallar och andra skelettdelar från öknens tama eller vilda djur pryds med blommor eller används som ramar och kamerasökare mot himlen. Knallblått och vitt, åtminstone någon gång tillsammans med rött – en amerikansk flagga för ”people who haven’t been west of the Hudson” för att använda hennes egna ord.

Georgia O’Keeffe var den perfekta konstnärsmyten: ensam och stark och utan att vilja ”säga” något med sitt måleri. En kvinna vars konst typiskt nog blir kallad ”instinktivt modern”. Innan hon träffade Stieglitz var hon färdigutbildad och försörjde sig som bildlärare. Tusen blommor, snäckor och klyftor senare är hon den kvinnliga erotiska bildens mästarinna. Något hon själv aldrig gick med på att vara. Det kan man förstå.

konst

Ulrika Stahre