Aftonbladet
Dagens namn: Ellen, Lena
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Unga författare bör inte uppmuntras!

    "Politiskt förkastlig sedan sextio år och därtill en fähund""

var överraskad och glad när han i går fick Ivar Lo:s personliga pris på 270 000 kronor. Hans tacktal, som vi här trycker, handlar om nödvändigheten att göra motstånd - och att få motstånd.

Jan Myrdal   Jan Myrdal

Detta pris gjorde mig lika glad som förvånad.

Glad då summan är stor. Pengar är arbetsredskap. Bortsett från allmänna planer, böcker och artiklar - i höst publicerar jag bland annat Gubbsjuka, den sjätte delen av den jagboksserie som inleddes med Barndom 1982 - har jag tre stora projekt löpande och ett under förberedelse.

Fyrtio år efter Rapport från kinesisk by återvänder Gun Kessle, jag och Pei Kuangli i september 2002 till Liu Lin. Pei Kuangli var den nära vän och tolk vi reste med 1962. Hon bor nu i New Jersey som pensionär från Förenta nationerna. Avsikten är dels att dokumentera vad som hänt, hur folk nu lever och vad de säger och dels att spegla såväl oss själva och vårt dåtida arbete som Kina i nutidens ljus.

Sommaren år 2003 öppnar en utställning på Armémuseum om att sälja in krig och ockupation som margarin. Affischer, karikatyrer och andra dokument från två världskrig. Nu har priset hjälpt mig att inför katalogarbetet skaffa veckotidskriften l'Illustration från första numret 1843 till sista 1939. De volymerna vägde tillsammans 1,2 ton!

Sedan tre år håller Gun Kessle och jag på med en diskuterande dokumentation om det specifika i den japanska populärgrafikens bildsyn från Edo-period till dagens manga. Avsikten är att redovisa detta på Östasiatiska museet med en utställning och en katalog. Vi bör åter till Japan för detta om ett år.

 

Samtidigt förbereder vi en dokumentation - Gun Kessle foto och jag text - om den stora muslimska konsten i Iran. Den har ju bestämt mycket av vår konstsyn sedan snart fem decennier. Jag har diskuterat detta i Teheran med vederbörande myndigheter och i princip är man överens; det gäller blott tidpunkt. Tar upp frågan igen när jag reser dit om någon vecka på en konferens om litteraturens roll för ömsesidig respekt och förståelse mellan kulturer.

Överraskad blev jag också. Jag hade utgått från att jag inte skulle få priset efter det att Ivar dött och han inte själv kunde utse pristagare. Det är ju ingen hemlighet att det finns rätt gott om kvinnor och män i och kring det som kallas "svenska litteraturen" vilka - på vad de anser goda grunder - finner mig olämplig. Politiskt förkastlig sedan sextio år och därtill en fähund som inte borde ges pris annat än över vederbörandes döda kropp, som det uttryckts.

Det har jag aldrig sörjt över. Men desto större blev därför min glada förvåning när man ringde från juryn.

Dock tvivlar jag på att Ivar Lo-Johansson skulle gett mig något pris för arbetet med August Strindbergs ord. När vi talade om Strindberg ansåg han honom vara en typisk litterär småborgare. Fast när Folket i Bild/Kulturfront diskuterade varför Sverige men icke Frankrike hade några proletärförfattare var han överens om Strindbergs betydelse. Denne hade genom att slå sönder akademismens makt över språket befriat orden och så möjliggjort även proletärförfattarna.

 

Men jag håller med juryn om att arbetet med att frigöra August Strindbergs texter är viktigt. Inte för att det allmänt råder någon brist på skrivet om honom. Enbart om "Ackusativen hos August" borde man kunna finna lärda avhandlingar att fylla någon hyllmeter. Men - för att bara ta två exempel - såväl turerna kring Giftas-åtalet mot honom som hans väg genom Inferno - och därmed vad som gör August Strindberg till något annat än en gängse åttiotalist - måste befrias från allsköns liberalt och taktiskt ordgräs. Också annat som den specifikt svenska bakgrunden till hans antisemitism på artonhundraåttiotalet, hans ställningstagande till feminismen och kvinnofrågan och hans religiösa upplevelser bör redas ut utan hänsyn till det för ögonblicket politiskt korrekta.

Det är inte alltid så enkelt. När jag på Strindbergsmuseet höll föredrag om Svarta fanor och med nutida paralleller visade vad som den gången upprörde det gode selskab då skrattade publiken så den tjöt. Sedan ansågs texten av styrelse och museum helt otryckbar i Strindbergssammanhang då jag bland annat hade parafraserat August Strindberg om bögar. När den på stämman därefter till Strindbergssällskapets valberedning just utsedde Crister Enander sade att han avsåg att ställa mig på förslag till styrelsesuppleant gjorde stämman en ny omröstning i vilken han ströks från sin post. Det roade mig.

Mitt förslag att Strindbergssällskapet i stället för att låta nutidskorrekta feminister tala om Strindbergs kvinnosyn skulle presentera Strindbergs egna uppfattningar om kvinnofrågan - utan korrekta tillrättalägganden - försvann i ett svart hål.

 

Nå, August hade rätt. Frågan om mellanskiktsfeminismen är känslig och nu som då extra känslig just inom allmänna vänstern och bland dess friaordsentreprenörer. Det jag skrev om Strindberg och kvinnorna kunde publiceras såväl i Frankrike som i Sverige. Men norska Klassekampen är principiellt ädelfeministiskt som vänsterpartiet i Sverige och kunde lika litet trycka den texten som den ens kunde recensera boken Johan August Strindberg.

Jo, nog skulle August Strindberg kunna få vara medlem i Strindbergssällskapet. Men han skulle knappast kunna betros med en styrelsepost. Och det är rätt. Ty hade han varit akademabel och svenskt litteratursällskapsstyrelsefähig då hade han aldrig dugt till att skriva något av värde.

Nå, jag tycker om honom. Tycker om honom för att han skrev så bra. Tycker om honom för att han var så typisk - icke genomsnittlig! Sådana är vi ju! Den som finner Inferno konstig måtte ha ett bra ödsligt själsliv.

 

Tycker också om honom för att han skrev de enkla sanningar som gjorde det möjligt för mig att - trots vad föräldrar, lärare och psykologer hojtade om runt mig - rycka på axlarna och som sextonåring lämna skolan, studera på allvar och börja ett eget liv:

"Vad är lärdom för slag? I dag är du olärd i i romersk rätt, men i morgon köper du i boklådan en liten bok om romersk rätt och i övermorgon vet du vad romersk rätt är."

Och visst! här och nu - inför Nato och EU, den på fejkade röster till Vita huset infixade Bush och inte minst den svenske i sin underdånighet inför hegemonen i Washington alltmer perverst och gemytligt anpasslige statsminister Persson - kan jag inte vara annat än helt överens med d:r Borg i Svarta fanor. Ni vet det där stycket som börjar:

"Ni liberala rojalister, liberala byråkrater, liberala reaktionärer, liberala skanspatrioter! Liberala förfalskare äro ni; därför går jag till socialisterna, det är framtidsfolket, under det ni tillhör det förflutna, den avgående träcken. Ni ska' få ruttna ner på roten för ni håller inte att ta uti, och yxan är för god åt er; ett rep skulle ni förtjäna, Ni som förfalskat opinionen, förgiftat brunnarne och uppfostrat ett släkte i lögn och bedrägeri."

Men jag har aldrig - som ett slags politisk mormon; eller som Hjalmar Branting i nekrologen - sökt döpa Strindberg efter döden till min egen politiska åsikt. Troende var han också. Som min farmor. Fast han var mer synsk än hon.

 

Jag respekterar såväl kristendom - luthersk mest ty den har jag i bakhuvudet som svensk - som islam men är ateist som min morfar. Kommunist har jag också varit sedan jag organiserade mig våren 1943. Det vet var och en som läst till exempel När morgondagarna sjöng eller Maj. En kärlek.

Det har inte med organisationstillhörighet att göra. Partier är historiskt nödvändiga men också historiskt kortlivade. Tiden byter skinn många gånger om runt en under livet men man vet vart man hör. Säg att jag sedan jag var femton funnits och finns och skriver i den rörelse där sådana som Münzer och Babeuf, Heinrich Heine och Dmitri Pissarev, Karl Marx och Mao Zedong verkat. Det gör det möjligt att gå sin korta livstid tvärs genom klassernas flertusenåriga krig och verka utan att förtvivla mitt i all dess smuts och skit ty det kommer att förbli rätt att göra uppror också om tiotusen år.

 

Men att skriva enligt det medvetandet för till konflikter. När jag var sexton och skrev i pressen om regeringen då bad Per Albin min far att se till att jag höll käft. När jag var sjutton och skrev om Lottornas borddukningstävlan till förmån för Europas svältande barn då skrev Hjörne i Göteborgs-Posten om mig att jag var en "lymmel". När jag var nitton refuserade Bonniers med hänvisning till mina föräldrars rykte det som skulle blivit min debutbok Pubertet. (Den var violett men inte särskilt dålig.)

När jag var tjugo meddelade Karl Vennberg och John Takman Clartés redaktion att om Jan Myrdal fick medverka fler gånger skulle tidningen läggas ned. (Texterna var inte så illa; jag har senare tryckt om dem. Men för deras skull fråntogs Sven Danvik redaktörskapet.) Under många år skämtade pressen sedan om mig som Sveriges mest refuserade författare. När jag vid tjugosju års ålder äntligen fick min första roman - Hemkomst - publicerad på Tidens förlag skrev Sven Stolpe att det borde vara skottpengar på mig.

Året efter var det Ny Dags tur att beklaga sig över att jag skadade den seriösa kritiken mot säkerhetspolisen genom burlesken Jubelvår. Aftonbladet fann det skamligt att förlaget kostat färgtryck på omslaget. Och så vidare. Det skulle dröja till dess jag blev över trettio innan jag fick anständig kritik.

Då tyckte jag inte om det. Nu vet jag att jag hade stor tur. Vad hade hänt mig om jag fått ut Pubertet? Troligen hade det inte gått mig lika välanpassligt illa som Per Wästberg efter Pojke med såpbubblor. Inte riktigt så anpassligt kanske dock. Hans PEN-egenskaper saknar jag sedan födseln. Men troligen hade jag trots det blivit nästan lika gängse.

 

De sju åren då jag refuserades och refuserades (för texter jag sedan gett ut och fått bra kritik för), de år då såväl Georg Svensson som Karl Vennberg och PO Zennström förklarade mig helt obegåvad, de var nyttiga för mig. Inte bara för att jag garvades som i eklut och sedan aldrig behövt bry mig om vad någon säger eller skriver om mitt arbete utan för att jag tvangs ta ställning till varför jag skriver.

Jag tror detta är en allmän regel.

Den August Strindberg som fick kungligt stipendium var inte något särskilt. Men att hans ungdomliga mästerverk Mäster Olof refuserades, att han så länge betraktades som allmänt misslyckad och sågs över axeln, att han sedan fick hela etablissementet över sig för (det som han själv visste banbrytande verket) Svenska folket och därefter fick uppleva det officiella "Unga Sveriges" falskhet under och efter processen mot Giftas hjälpte honom att bli den August Strindberg vi känner.

Ja, unga författare, unga konstnärer, unga vetenskapsmän (och kvinnor) bör inte uppmuntras. De bör få uppleva att de motarbetas. Annars är det stor risk att det inte blir något verkligt av dem.

  Ett par gånger har jag hjälpt begynnande författare att bryta igenom motstånd vid sin debut. Det ångrar jag. Ingen av dem har sedan förmått utveckla sig till verklig kvalitet. De hade inte fått gå igenom muren på egen hand. De kom ut, fick hygglig kritik och blev till skönandar, diktare nästan och rätt obetydliga. Hade jag varit hårdare mot dem så hade de fått kämpa mer och kanske kunnat förmå skriva något riktigt.

Livet är kort och skrivandet allvar.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet