ÅSIKT

Det goda livet - på männens villkor

ANITA GOLDMAN om kibbutz-
systemets uppgång och fall

1 av 3 | Foto: JAN COLLSIÖÖ
I barnhusen, som här på kibbutzen Gesher, blev det kvinnorna som tog hand om barnen trots tankarna om jämlikhet och samhällsliv på lika villkor. Föräldrarna fick bara umgås med sina barn ett par timmar varje dag.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tänk om ni hörde att det redan genomförts, det samhälle vi drömmer om? Ett där den patriarkala familjestrukturen byggts bort, där kvinnor inte dubbelarbetar och inte är ekonomiskt beroende av män, där alla deltar i produktion och i samhällsliv på lika villkor. Där människorna lever i låga hus, i en bilfri omgivning och med blommande grönska. Där åldringarna självklart omhändertas av kollektivet, fortsätter att vara en respekterad del av det.

Det är i den mest osannolika av platser, i den omstridda och i dagarna blodigt krigande staten Israel, som 1900-talets mest omfattande, långlivade, frivilliga och lyckade kollektivistiska experiment genomförts. Till skillnad från andra liknande experiment (som till exempel vissa kristna grupper i USA och motkulturens olika försök) har den israeliska kibbutzrörelsen inte varit marginaliserad, utan haft en betydande, ja under vissa epoker central roll i samhällsutvecklingen.

Trots att kibbutznikarna (som de kallas på hebreiska) aldrig utgjort mer än 7 procent av befolkningen och i dag endast 3 procent, står de för 40 procent av Israels jordbruksproduktion, 10 procent av den industriella produktionen. En oproportionerlig del av parlamentsledamöterna och av militärledningen men också av deltagarna i fredsrörelsen är kibbutznikar. Och över hälften av elitenheternas soldater och en tredjedel av stridspiloterna (militärmaktens absoluta elit.)

Men kibbutzrörelsens inflytande är mer vidsträckt än så. Under den judiska nationella rörelsens tillväxt i det dåvarande brittiska mandatets Palestina och under de första decennierna som stat personifierade kibbutzen den nya judiska statens etos och ideal. Unga judar lämnade förföljelser och den instängda ghettotillvarons ekonomiska, sociala och religiösa begränsningar för att förverkliga idealen om en ny jude: bonde, arbetare, soldat. "Vi kom till landet för att bygga och bli återuppbyggda av det", som en känd gammal pionjärsång löd.

De bibliska profeternas etos blandades med socialism, kommunism och influenser från Tolstoj. Den nya judiska nationen skulle bli "ett ljus för folken", utvaldheten bestod i att visa vägen till en rationell, solidarisk och jämlik värld. Många ledande israeliska politiker och statsbyggare hade sina rötter i kibbutzrörelsen: David Ben-Gurion, Moshe Dayan, Golda Meir, ja till och med Shimon Peres.

Kibbutznikarna var trots sitt ringa antal tongivande i formulerandet av den nya "nationalkaraktären". De ledde etablerandet av de israeliska försvarsstyrkorna och den mäktiga arbetarrörelsen, vilken liksom den svenska hade hegemoni fram till år 1977. Fackföreningarna ägde dessutom de viktigaste industrierna och dominerade armén.

I den nyutkomna The Kibbutz. Awakening from Utopia, visar Daniel Gavron hur de fria marknadskrafterna, individualismen och materialismen gjort samma segertåg i Israel som i andra länder. Den volontaristiska och idealistiska anda som länge präglade det israeliska samhället har ersatts av en het strävan att bli så likt USA som möjligt.

Dessa krafter strukturomvandlar nu de flesta kibbutzer så att de endast till det yttre (bilfria områden med låg bebyggelse, välordnad grönska, swimmingpool och fina faciliteter) ännu liknar de gamla kibbutzerna. I dag tror endast hälften av de 120 000 kibbutzmedlemmarna att deras livsform har en framtid.

De 267 kibbutzerna i Israel varierar i storlek från mindre än hundra medlemmar till över tusen. En gång enhetliga i sin struktur; kollektivt ägande och kollektiv livsstil (gemensam matsal, gemensam arbetsdelning, gemensam barnuppfostran, gemensam stortvätt och ja, till och med under många decennier gemensamt klädförråd - allt enligt principen "från var och en efter förmåga, till var och en efter behov") är många kibbutzer efter de senaste decenniernas omvälvningar privatiserade och lönedifferentierade och påminner snarare om en slags välordnade lyxförorter.

Men ännu existerar till exempel kibbutz Samar i Negevöknen där man lever med "öppen kassa" och fri arbetsfördelning och allmänna möten. Och där man lyckats bevara och utveckla denna i sanning utopiska livsstil i över tjugofem år!

Gavron understryker att fröna till kibbutzernas misslyckande existerade från första början. Som att dessa socialistiska utopier byggdes på palestinskt land. Även om kibbutzernas mark i de flesta fall köptes lagenligt av arabiska jordägare, tvingades de palestinska jordbrukarna att lämna den jord de arrenderat. När det arabiska motståndet mot sionisterna växte på 20- och 30-talen kom försvaret av kibbutzen att dominera över det sociala experimentet. Man byggde "torn och pålverk" mot de ovälkomna grannarna. Kibbutzgrundarna, som sett de arabiska jordbrukarna som allierade i kampen för ett socialistiskt samhälle, tvingades alltmer att försvara sig mot dem.

Kibbutzerna alienerade även en annan viktig del av befolkningen. De hade grundats av judiska ungdomar från Östeuropa och Tyskland, influerade av den tidens socialistiska och nationalistiska idéströmningar. På femtiotalet, efter staten Israels bildande, strömmade de stora invandringsvågorna av judar från Nordafrika och arabländerna in i Israel. För dessa var det något djupt stötande med pionjärungdomarna som var klädda i shorts och befriade från den patriarkala familje- och ägarstrukturen.

De nya invandrarna placerades i genomgångsläger som i många fall permanentades under många år. Den unga staten, militärt belägrad och i djup ekonomisk nöd, uppmanade kibbutzerna att anställa de nya invandrarna och efter tvekan - anställd personal gick stick i stäv med de kommunala idealen - gjorde man detta. I detta förhållande mellan arbetsgivare och anställd, mellan västjudarnas "välordnade socialistiska samhällen" och de så kallade arabjudarnas sociala och ekonomiska misär grundlades en djup bitterhet mot arbetarrörelsen hos de som skulle komma att utgöra den israeliska arbetarklassen. Den bitterheten har påverkat inrikespolitiken och i dess förlängning fredsprocessen mer än de flesta utländska kommentatorer insett.

Men av mer generellt intresse är det tredje fröet till kibbutzens misslyckande: konserverandet av könsrollerna och kvinnornas missnöje med sin roll både i arbetet och i familjen. Arbetsdelningen var jämlik, men kvinnorna blev kvar i storköken, i barntillsynen, i stortvätten, medan männen arbetade i jordbruket och industrin. Kvinnornas otillfredsställelse med de roller de tilldelades förmedlade de vidare till barnen, då det i huvudsak var kvinnorna som ägnade sig åt barnens utbildning. Kibbutz-utbildningen misslyckades därmed - trots att den var så starkt ideologisk till sin karaktär - att inympa de kollektivistiska idealen till den yngre generationen.

Redogörelsen för den kanske mest radikala delen av detta sociala experiment, det kollektiva uppfostrandet av barnen som fick leva i speciella barnhus och besöka sina biologiska föräldrar endast ett par timmar på eftermiddagen, är det svartaste kapitlet att läsa i en bok som annars ger hopp om människans förmåga till förändring.

Bara under det senaste decenniet har nu medelålders kvinnor "kommit ut" och berättat om det lidande detta innebar för såväl mödrarna som barnen. Skildringar av barn som ständigt kissar på sig av längtan efter mamma, mammor som står utanför barnhuset och hör sin baby gråta men inte får gå in är nästan outhärdliga att läsa. De ekar Alva Myrdalskt trettiotal och de avigsidor vi nu kommit att förknippa med den tidens ideologier.

Det kom att bli kvinnorna som krävde att få ha barnen sovande hemma, vilket innebar stora kostnader för kibbutzerna då de små bostäderna måste byggas till. Det var idealistiska män som formulerade idealen om den jämnåriga gruppen som ersättning för den biologiska familjen och om kvinnans frigörelse.

Även i kibbutzen skedde kvinnans frigörelse på mannens villkor. Vi väntar fortfarande på en utopi som formuleras av och för kvinnorna själva.

Anita Goldman