ÅSIKT

”Jag bär inget ansvar. Ändå skäms jag. Och så denna sorg.”

Anita Goldman om sitt Israel, fredsrörelsens kamp och krigets försvarare

Israeliska soldater fotograferas vid en död palestinier.
Israeliska soldater fotograferas vid en död palestinier.Foto: REUTERS
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Anita Goldman.
Anita Goldman.

Denna tiden är den vackraste i Jerusalem. Mellanösterns vår. Mandelträden blommar, dalgångarna fylls med röda vallmo. Och en och annan amaryllis. Luften är klar och mild. En benådad tid i skarven mellan vinterregnen och den omänskligt heta sommaren, då solen förvandlas till en fiende som bränner naturen torr och brun.

En sådan vacker dag i februari, under blommande mandelträd, gifte jag mig i Jerusalem. För tjugo år sedan. Min efterlängtade son föddes just som den första intifadan bröt ut. Vi hade aldrig hört det ordet då, men det blev snart inkorporerat i vårt språk, i vårt dagliga medvetande. En annan vacker mild vinterdag, vid 80-talets utgång, stod jag och höll hand med Faisal el-Husseini vid Jerusalems gamla statsmur. Israeliska och palestinska fredsvänner slog en mänsklig kedja runt muren. En kedja för fred. Min mage var jättestor och folk frågade vad barnet skulle heta.

"Om det blir en dotter, skall hon heta Salaama" (fred på arabiska), sa jag.

Samma kväll föddes min dotter. Naturligtvis kunde jag inte ge en judisk flicka ett arabiskt namn. I stället fick hon heta Ariella. Ariel är ett av Jerusalems många namn. Ella är feminin för Gud. Jerusalems gudinna.

Nu är det Efteråt

och Längesedan. Jag är skild från mina barns far och tvekar om huruvida jag skall ta ned bröllopsfotot från väggen i hallen på Skånegatan. Jag åker ut till Arlanda och hämtar min son som besökt pappa på sportlovet. Han bubblar av tillfredsställelse. De har suttit på taket till pappas hus och ätit den underbara maten: kikärtsröra, auberginröra, vita ostar, frukt, grönsaker. Han berättar om de nya slanguttrycken och härmar pappas roliga vänner och komikern som skämtar om Ariel Sharon varje kväll i tv. Landets och språkets sensualism strömmar mot mig genom sonen som rör sig på ett annat vis, livligare. Mer israeliskt. Om någon dag kommer han kommer att klä sig i sitt stockholmska jag igen. Coolare. Mer avvaktande.

Jag skyddar mina barn så gott det går från nyheterna. Från tv:s bilder. Från DN:s förstasida. Skyddar deras kärlek till Landet.

Själv är jag oskyddad. Exponerad. Vad gör man med en sådan sorg?

De ringer från tv och vill att jag skall "kommentera". Jag avböjer. Vad finns att säga? "Jag har inget att säga om kriget/ jag har inget att tillägga, jag skäms/. Alla nyheter jag sugit upp i min dag/ avstår jag från som en öken avstår från vatten." Skrev den nu bortgångne poeten Jehuda Amichai. Han var min lärare i modern israelisk lyrik vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Han var en lågmäld och opretentiös man. Han lyckades med konststycket att inte nämna sin egen betydelse för den hebreiska lyriken under en hel termin. Trots att han var den störste av alla.

Nu är Amichai död. Och Faisal. Jag är skild. Och i Jerusalem regerar vanvettet och hämnden.

Så mycket sorg. Vad finns att säga? SVT:s reporter säger att det enda ljuset är att den israeliska fredsrörelsen nu håller på att samla sig igen.

Det känns som

jag faller bakåt i tiden. Dessa upprepningar. Allt är likadant men bara värre. Mina barns far säger att det är som att börja från början. Dra hela upplysningsarbetet på nytt. "Det finns ingen militär lösning på konflikten." "Två stater för två folk." "Ockupationen kommer att vittra sönder det demokratiska israeliska samhället inifrån." "Man skipar inte fred med sina vänner. Utan med sina fiender." Hela valsen igen.

De israeliska soldaterna som skrattande tog bilder på sig själva, stående vid sitt palestinska dödsoffer - bilden slogs upp på DN:s förstasida - skall ställas inför rätta. Man upprätthåller chimären om en upplyst, demokratisk folkarmé. Som om det fanns normer. Det görs "misstag". Man skulle döda Hamasledaren, men lyckades i stället mörda hans hustru och tre barn. Detta var misstaget. Men att prickskjuta på motståndaren är inte ett "misstag". Så långt det har gått.

Mina israeliska vänner

- välutbildade, gamla fredsaktivister - har hårdnat. Tröttnat. "De vill inte ha fred. De har inga ledare. De är inte civiliserade." De fördömer Sharon. Men inte på det viset jag väntat mig. Inte på det förbehållslösa vis vi gjorde när vi åkte ned till Tel Aviv efter massakern i Sabra och Shatila - en halv miljon av oss! - och demonstrerade mot Sharon. "Sharon - mördare". "Ställ Sharon inför rätta". Han fick avgå. Men nu är han tillbaka! Med lögner så fantastiska att man måste tro på dem, för att sanningen ter sig så ohygglig.

Jag bär inget ansvar. Ändå skäms jag. Och så denna sorg. Mitt förflutna målas över med grällt rött. Blod. Så mycket blod över den tunga bruna jorden där jag planterade mina luktärtor och lejongap.

Krigets logik försvaras igen och igen.

I Israel. I Afghanistan. På Balkan. Men det finns inget försvar för krig. Ingen logik. Det är det enda jag lärt mig. Och det vill de inte höra i tv:s morgonsoffa.

Hur skall jag minnas

mitt bröllop i dalgången täckt av vallmo och under det blommande mandelträdet? Skall jag ta ned fotot? Hur skall mina barn bevara sin kärlek till landet, språket, människorna? Detta är sorgen alla människor från krigszoner bär. Att de inte har ett land, utan ett Problem. Kriget påminner om skilsmässa. Båda är ett övergrepp. Inte bara på liv och lem. Men på det omätbara. Kärleken. Minnena.

Nu blommar mandelträden i Jerusalem. Och, skriver Amichai, "För krigets skull säger jag åter/ i namn av något sista älskansvärt:/ Solen gör sitt varv kring jorden, ja, jorden är platt som en borttappad skinande planka, ja,/ det finns en Gud i himmelen, ja."

Anita Goldman (kultur@aftonbladet.se)