ÅSIKT

Jag är en vinnare. Och jag kväljs

Maria Bergom Larsson om det som inte sägs från talarstolarna i dag

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

1 maj 2002. Vackra tal om solidaritet och frihet. Pensionärer bussas till majtågen med färdigtryckta plakat. Mässingsorkestern spelar Internationalen. Röda fanor smattrar i den ljumma vårvinden. Solsken och barnvagnar. Reclaim the street. Gatufest och fylla. Vart tog vänstern vägen?

1900-talets historia är oupplösligen förbunden med kampen mot kapitalismen, konstaterar den brittiske historikern Donald Sassoon i sin väldiga bok om vänstern i Europa under 1900-talet, Hundra år av socialism (översatt av Ulrika Jakobsson, Atlas). Vi vill omgestalta världen, proklamerade Lenin. Bolsjevikerna försökte nå solen. Men, skriver Sassoon, "Ingen högtflygande fågel Fenix kan eftersträva sådana höjder med vingar så solkade av blod och mänskligt lidande". Revolutionen mot kapitalet misslyckades. Kapitalismen har segrat och det så rejält att en amerikansk historiker 1989 vid Berlinmurens fall proklamerade att historien var slut. I dag kan vi konstatera att den fortsatte men är lika fullt förvirrade.

Jag skulle inte ha mycket att vinna på en socialistisk revolution, välbeställd medelklass, medelålders intellektuell, feminist med radhus i Bromma. Säkert skulle jag hängas i tarmarna i närmsta lyktstolpe. Och om jag mot förmodan skulle få leva som en borgerlig fossil, så skulle jag antagligen inte stå ut med grälen i kollektivköket eller bli förbittrad över att min waldorfskola skulle läggas ner, friskolorna skulle förstås kommunaliseras såsom föreslås i vänsterpartiets senaste strategidokument.

Mina barnbarns föräldrakooperativa dagis skulle säkert kommunaliseras eftersom där kanske finns resursstarka föräldrar, vilket inte vore jämlikt, allt enligt samma idéskrift.

Alltså borde jag trivas i den kapitalistiska revolution som drar fram över världen. Jag tillhör inte förlorarna. Ändå finner jag den kapitalistiska monokulturen kväljande. Det kommer inte att spillas många ord på alternativa bilder, alternativa tankar, alternativa livsmönster, i dagens förstamajtal. Socialismen kommer inte att nämnas. Den är bortglömd och omodern. Inte heller rättvisa. Eller solidaritet - annat än som retoriska blommor.

Min gamla Far bor på ett privat äldreboende, som de flesta gamla i Stockholm vars borgerliga majoritet sålt ut den kommunala åldringsvården. Här blir han klädd, tvättad, serverad mat och klappad på kinden av snälla underbetalda unga kvinnor (men också män) från andra världsdelar som stapplande talar hans språk. Hur skulle vi klara åldringsvården om det inte fanns ett invandrarproletariat som vill torka våra föräldrar i ändan för en billig penning?

Far är inte längre lönsam. Han har hamnat på Förvaringen. Här spar man på personal. Därför är det ständigt nya ansikten. En ny läkare varje vecka. Han har ingen kraftfull lobbygrupp som kan föra hans talan. Jag blir rasande när jag tänker på den cynism som genomsyrar vården.

Samma sak med barnen, vem för deras talan när grupperna på dagis ligger på 22 mot 15 för några år sedan, personalen skärs ner och dagarna bara blir längre. Detta är en annan sida av Förvaringen. Vid livets början och dess slut är vi inte lönsamma, då ska vi förvaras så billigt som möjligt till dess vi antingen blir det eller dör. Det är inget konstigt, det är kapitalets logik.

Låt oss inte luras av den strömlinjeformade ytan. Det finns mycket smärta i "folkhemmet" som vänder en avvisande och brutal sida mot dem som är svaga, barn, gamla, fattiga, ensamma, asylsökande. Redan Hjalmar Bergman klagade 1915 i ett brev till Ellen Key över att staten som skulle vara ett hem hade blivit en inrättning, ett ishus.

Det värsta är att kapitalismen har berövat oss våra motbilder. Arbetslösa runt om i Europa går inte åt vänster utan åt höger. De ser inte att hotet mot jobben kommer från kapitalets unika maktmonopol, inte från invandrarna.

Det är början på en fördumningsprocess, vår fantasi behöver näring i form av samtal, ord, bilder, alternativa verklighetsbeskrivningar för att inte utarmas och skrumpna samman. I stället tar de multinationella företagen med McDonald"s och Nike i spetsen över våra utopier med sina logos.

Att läsa Hundra år av socialism är välgörande. Här finns en motbild som visar vad de socialistiska staterna hade för prioriteringar och drömmar. De socialistiska länderna lyckades förbättra levnadsvillkoren för sina medborgare långt mer än många jämförbara icke-socialistiska stater. År 1955 låg till exempel medellivslängden i Kuba på 59,5 år. Det var kortare än i Paraguay, Argentina och Uruguay och spädbarnsdödligheten var betydligt högre än i dessa länder. 1985 levde den genomsnittlige kubanen till 75 år, längre än någon annanstans i Latinamerika och nästan lika länge som i USA. Spädbarnsdödligheten var trettio år efter revolutionen den lägsta i Latinamerika. Kubas barn fick den bästa maten och andelen läskunniga låg i topp. I dag talar man bara om Kuba som den sista petrifierade kommunistiska diktaturen. Exemplen kan mångfaldigas. Donald Sassoon sammanfattar: "Kommunismen som moderniseringsverktyg var inget misslyckande. Kommunismen som verktyg för att befria mänskligheten från nödvändighetens ok var en katastrof."

Karl Marx sade ingenting om socialismen, inte heller om hur kapitalismen skulle störtas. Men han var övertygad om att den inte skulle vara för evigt. Han talade aldrig om vilka former det socialistiska gemensamma ägandet skulle ta. Hos honom finner man inget om förstatligande, offentlig sektor och ekonomisk planering. Han försökte helt enkelt förstå hur det kapitalistiska systemet fungerade. Och hans enorma beundran för kapitalets inneboende dynamik var inte att ta miste på.

Ändå är den otyglade kapitalism som representeras av USA knappast den solskenshistoria som är vedertagen sanning i dag. Sassoon ger oss vältaliga siffror. Bland utvecklade länder har USA den högsta andelen fattiga, 16,6 procent jämfört med Sveriges 5 procent. Över hälften av USAs fattiga är ensamstående med barn, de flesta svarta kvinnor. Bland den svarta befolkningen befinner sig hälften av barnen under sex år under fattigdomsstrecket.

USA har den högsta spädbarnsdödligheten och lägsta förväntade livslängden bland de stora industrialiserade länderna. USA konsumerar hälften av världens kokain. Detta bidrar till världens högsta brottslighet och det största antalet fängelsekunder, proportionellt sett 60 procent högre än i forna Sovjetunionen. Fler människor mördas i New York än i Calcuttas slumkvarter. På område efter område finner man avgrundslika orättvisor. Medan 40 procent av utbildningsbudgeten går till college och högskolor är miljoner amerikaner analfabeter. En undersökning visar att 22 procent av alla vuxna inte kan adressera ett brev korrekt eller läsa bruksanvisningen på en medicinburk.

Inkomstklyftorna har ökat dramatiskt under slutet av 1900-talet. Mellan 1980 och 1993 steg de rikaste 5 procentens realinkomster med 34 procent medan inkomsten för de 20 procent fattigaste amerikanerna sjönk med 2 procent. "Alla människor må vara skapade lika, men i USA visar de sig vara mer olika än någon annanstans i den utvecklade världen", kommenterar Sassoon. Ändå utgör USA i dag mer än någonsin den modell för frihet och demokrati som den globala kapitalismen säljer över världen.

Var finns vänstern? vill jag gasta. Den finns där kapitalet finns, deras historia är intimt sammanvävda och har byggt på samexistens, svarar Sassoon. Socialisternas främsta uppgift under de senaste hundra åren har varit att civilisera kapitalismen, skapa en kapitalism med mänskligt ansikte. Socialisterna har varit den europeiska upplysningens sanna hjältar, skriver han.

De kämpade för att utvidga rösträtten när medborgarrätt hette pengar. De kämpade för kvinnlig rösträtt tidigare än andra partier. De har gått i spetsen för kampen mot rasism. De har spelat en avgörande roll för avskaffandet av dödsstraff, legalisering av homosexualitet och avkriminalisering av abort. Trots dessa framgångar har demokratiseringen inte nått ekonomin vilket arbetare vid Gislaved och Ericsson dyrt fått erfara.

I dag har kapitalismens globalisering försatt socialistpartierna i kris. Begrepp som tidigare var centrala för socialismen som "internationalism" och "statens bortvittrande" har annekterats av dess motståndare. Nationalstaten och de nationella parlamenten förlorar allt snabbare i betydelse.

Så vad ska vi göra som vämjes vid den kapitalistiska människosynen men också växt ur klasskampsretoriken från sextioåtta? Var finns alternativen, ingen vill ha tillbaka öststatskommunismen. Vi vill ha mer demokrati, inte mindre. Men när demokrati blivit detsamma som makten att konsumera och rätten att rösta vart fjärde år vänder många politiken ryggen.

Därför går jag med i årets förstamajtåg. Helt enkelt för att det är nödvändigt att följa sitt hjärtas röst och bekämpa de instinkter som säger att vi ska konsumera på och skita i andra. Livets mening kan inte finnas i en grötklick.

Men Internationalens förföriska bedrägeri om den "sista striden" som ska leda fram till lycka åt alla i ett konfliktfritt utopia kan jag vara utan.

Våra liv utspelas här och nu. Lars Ahlin har formulerat problemet mycket tydligt i romanen Tåbb med manifestet. Människans dramatik är evig, säger han, inte temporär. Alltså är alla löften om framtida paradis lögnaktiga. Hur mycket vi än marscherar. Liksom alla andra frälsningsläror. Problemet är i stället: "Hur ska vi stå ut med dessa livsvillkor? Hur ska vi kunna leva ärligt? Hur ska vi finna samvetsfrid? Hur ska vi kunna göra vår konflikt fruktbringande?" Våra liv utspelas i det personliga.

Det är därför inte i politiken jag finner min näring i dag utan i litteraturen. Här pågår samtalet. Jag läser hellre Lars Ahlin än SAP:s program. Hellre Simone Weil än Karl Marx. Simone Weil skriver om "styrkans allsmäktiga inflytande" i Personen och det heliga. Att våra liv är underkastade styrkans herravälde är den enda legitima orsaken till sorg, skriver hon. "Att älska och vara rättfärdig är möjligt endast om man känner styrkans makt i hela dess vidd och vägrar den sin aktning." När tidningarnas förstasidorna är fyllda av bilder av Jenins grushögar ger detta mig ett starkare argument att gå i förstamajtåget än Kommunistiska manifestet.

Maria Bergom Larsson