Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Kvar finns ruiner och spillror. Kvar står ord.

    Internationella massmedier har hindrats från att bevaka vad den israeliska armén gjorde i det palestinska lägret Jenin. Dock finns det vittnesmål som belägger att civila har utsatts för brott. Jag befarar att vi aldrig kommer att få veta vad som egentligen hände i lägret, särskilt som FN nu har dragit tillbaka sin undersökningskommission.

Kvar finns ruiner och spillror. Kvar står ord.

Jag är författare, jag är en medborgare som betraktar och vittnar. Så jag föreställde mig en gestalt, en kvinna och mor som har förlorat allt och nu gräver i ruinerna efter vad som en gång var hennes liv. Jag har skrivit en text som inte namnger någon människa, ty situationen är inte ny.

Det är alltid anonyma människor utan röst som betalar.

Följande enaktare skall ses som ett bidrag på vägen till en mångfasetterad och framför allt mänsklig sanning.

En monolog som angår oss alla.

Tahar Bel Jelloun

En kvinna sitter i ruinerna.

Hennes svarta klänning är gråvit av damm. Hennes starka händer gräver i spillrorna.

Hon sitter på en sten och ser tomt framför sig. Runt henne finns stenar, väggpartier av ett halvrivet hus, järnstänger, rester av dörrar och fönster, delar av ett liv som sprängdes och bröts av.

Hennes högra hand drar ur gruset och dammet upp en barnsko. Den är trasig. Hon undersöker den. Den andra handen jagar bort flugorna och stannar framför näsan och munnen.

 

Kvinnan:

 

En vänstersko. En pojksko eller kanske en flickas. En ungdomssko. Basketskor, som det heter. Men var är den andra skon? Den har katterna ätit upp. Just det, eller råttorna. Jag lägger undan den. Den behöver bara sys ihop, lagas lite, jag ska ge den till skomakaren. Än så länge behåller jag den, man vet aldrig om pojken kommer och vill hämta den. Han går med högerfoten i en sko och vänsterfoten bar. Det för olycka med sig; det betyder att han kommer att förlora en av sina föräldrar. Om han inte kommer betyder det att olyckan har ryckt bort honom och sett till att han slapp bli föräldralös. Jag lägger i alla fall undan den, mellan bumlingen här och ståltråden. Skomakaren har nog stängt för i dag "

Vad heter pojken med skon? Georg? Ismaël? Jag vet, jag kallar honom Ali. Soldaterna som krossar oss har stora fötter.

Var är jag? Det är en mani jag har att hela tiden fråga mig var jag är. Jag har aldrig haft något vidare lokalsinne och i det här läget måste man säga att frågan är befogad. Vem skulle kunna tala om för mig vad denna ödelagda plats heter, denna plats som inte liknar någon annan plats, det är kanske här intet håller hus, en ökenrand, en plats där staden rinner ut i sanden "

Mina ögon sviker mig. Jag både ser och inte ser.

Det jag ser finns inte längre.

Jag ser ett hus. Huset står upprätt. Väggarna är väggar. I väggarna finns det fönster.

Jag ser ett träd mitt i huset. Ett citronträd eller ett olivträd. Jag har svårt att se vilket.

Murarna är blåmålade. Fönsterluckorna är öppna. De är vita. Det är varmt. Jag ser en dörr. Den är inte särskilt kraftig. Jag ser ett tak med röda tegelpannor. Nej, nu ser jag i syne. Vi har aldrig lagt tak med tegelpannor. Varken röda eller gröna.

Huset står öppet.

Det doftar mat. Men köket är tomt. Alla har gett sig av. Men jag är här. Vad gör jag här? Jag vet inte. Jag gräver. Jag pratar strunt för mig själv. Jag gräver bland stenarna som föll med regnet.

Mina ögon töms. Jag känner hur bilder faller ur mina ögon och blandas med dammet. Jag låter dem förstöras. Det är bäst att de ger sig av. Jag tänker inte hålla kvar dem för i så fall kommer jag inte att kunna sova. Men vem talar om att sova? Sängen är en säng av tjockt damm. Dammet slukar vårt behov av sömn. Så fort någon rör sig stiger det som ett moln och täcker mig tills jag inte längre kan se.

Var kommer alla flugorna ifrån? De är stora och klibbiga. En död katt? Nej, det är ingen katt, det är en övergiven gammal docka som ligger där. Hon blöder. Hon gråter. Jag ska väl ändå inte leka med en docka! Det är jag för gammal för, även om jag inte längre fyller år. Mina födelsedagar tog de ifrån mig. De vek ihop dem och lade dem i en jutesäck.

Titta, en hand!

En manshand.

Den rör sig. Pekfingret pekar på någonting. Jag ser ingenting.

Det är en vaxhand. Den har lossnat från en kropp.

Den svettas.

Men varför rör den sig?

Mina ögon driver med mig.

Dammet tränger in överallt. Det finns under huden, i strupen, i ådrorna och i drömmarna.

Jag är så full med damm att jag kan spricka. Det är som aska. Jag skiljer inte längre på aska och damm.

Ett foto. Det är nästan oskadat. Det föreställer en man tillsammans med sin hustru och tre döttrar. Inga söner. Eller så var de inte hemma när fotografen var där. Mannen står rak i ryggen, lite stelt. Han ser ut som en staty. Det är inte så konstigt, han poserar för tid och evighet. Men var är de nu? Vem är kvinnan? Vad heter hon? Hon är fortfarande ung. Vad tänker hon på? Kanske på sina pojkar som är borta.

Mannen är antagligen död.

Men om han är död, var finns då kvinnan och vart har barnen tagit vägen? De har blivit stora; de studerar eller arbetar på andra sidan gränsen. De kommer säkert snart hem. På kvällen kan de inte gå ute på gatorna. Det kallas utegångsförbud.

Det är inte klokt vad man kan hitta under stenarna.

En nyckel.

En gammaldags nyckel. Den är stor.

Vart går den?

Det är kanske nyckeln till paradiset.

När jag var barn brukade min far lägga en nyckel under min kudde. Han sa att det var "för att öppna dörren till paradiset ifall du i drömmen hamnar på vägen till de blomstrande trädgårdarna". Jag trodde på honom. Jag tänker behålla nyckeln. Jag stoppar den i fickan ifall mina fötter glider mot tröskeln till paradiset.

Jag är törstig. Jag ser en springbrunn. Vattnet har tagit slut. Katterna har druckit upp allt vattnet. Det är vad folk säger. Folk säger så mycket. Jag rör mig inte. Jag tänker stanna kvar. Jag är inte längre törstig. Jag är inte hungrig. Jag söker mitt hus. Den här stenen kommer från sidoväggen till mitt hus. Jag känner igen den. Den ser inte ut som de andra. Jag behåller den. Jag gömmer den under fötterna. Ingen ska få ta den ifrån mig. Det är min sten, en liten bit av mitt hus. Jag ska plantera den lite senare. Den ska ge mig ett träd, träden ska skänka mig skugga och jag ska leva under mitt träd.

Så tokigt jag pratar. Plantera en sten har väl aldrig fått något att växa. Men om jag har ett hus får jag rätt till ett träd. Jag skulle vilja ha ett olivträd.

 

Tystnad.

Kvinnan rätar på huvudet. Hon hör röster långt bortifrån. En gammal man som lugnt och värdigt berättar:

 

"Vi var alla hemma; Mahmoud som har varit sjuk i flera månader sa ingenting; han tryckte huvudet mot väggen och jämrade sig som ett djur. När han har ont är han olycklig, han rosslar som ett sårat djur. Mahmoud hade inte turen att kunna få vård. Han kände på sig hur faran närmade sig. Han hade ett djurs instinkt. Plötsligt kom bulldozrarna. De för ett skräckinjagande oväsen. De rullar fram och sopar bort allt i sin väg. De rev husets väggar. Vi flydde ut genom köksdörren och över till min bror i huset intill. Mahmoud hade svårt att resa på sig. Han tryckte sig mot väggen. Jag trodde att han skulle följa efter oss. Men han lämnade inte sin plats. Bulldozern krossade honom. När vårt hus var jämnat med marken fortsatte bulldozern fram till min brors. Då gick vi ut med höjda armar och vi ropade: "Vi är inomhus, vänta! Vi är inomhus, där finns kvinnor och barn!" Våra rop nådde inte långt inför den väldiga maskinen som slukade allt. Soldaterna beordrade mig att gå fram till en stridsvagn, med upplyft skjorta för att visa att jag inte bar på några sprängämnen. De band mina händer, och när jag sedan talade om för dem hur gammal jag var fick jag gå. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade inte längre hus och överallt stod stridsvagnar. En av dem fångade mig i en lägergränd. Soldaterna beordrade mig att göra helt om. Jag stod öga mot öga med en annan stridsvagn och fick order att försvinna. Jag hade ingenstans att ta vägen. Jag knackade på i ett hus. Huset var ockuperat av soldater. Jag bad dem om hjälp; de sa till mig att gå någon annanstans, att det inte var deras problem. Jag frågade dem om de hade sett Mahmoud, en handikappad kille. De upprepade att det inte var deras problem. Jag letade efter Mahmoud bland spillrorna. Soldaterna skrek och hotade. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det här helvetet. Jag snodde runt. Det var först dagen därpå som jag lyckades finna barnen, mina barnbarn. Jag rör mig inte. Mahmoud kanske blev räddad. Han är i paradiset grannbyn. Jag har inte sett Mahmoud sedan dess. Jag är här och jag väntar. Jag väntar på min hustru, mina barn och rättvisan."

Kvinnan sitter i spillrorna.

Hon tar fram fotot och betraktar det:

 

Jag känner den här mannen; jag har träffat honom. Flickorna känner jag inte. Jag räknar: en, två, tre " det är en familj. Allihop ska de komma tillbaka. Allihop? Också de döda? Också de som ligger begravda under ruinerna? De ska komma tillbaka och samla ihop sitt hus. De ska lägga det i kartonger. Huset ligger överallt. Det är utspritt. Jag ska hjälpa dem. Vi ska samla ihop det sten för sten, vi ska sopa bort dammet och bygga upp väggarna igen. Det går. Huset är också de som bor i det. Jag väntar på dem. Inget annat att göra.

Solen är en pina. Den leker med mina ögon. Den visar mig en packe hus och får den sedan att falla som en kortpyramid. De rasar snabbt samman. Ett moln av damm stiger eller sjunker, jag ser inte längre vad som är vad. Dammolnen hänger kvar i luften. Om det blir regn så regnar det svart. Det kommer att regna kristaller, spillror av stjärnor, minnesfragment som står skrivna på blad som svärtats av molnen. Himlen är tom.

Med sina händer fortsätter hon att gräva. Ur bråten drar hon fram en ihopknycklad skolbok:

 

Titta, här står ett namn, Jamal. Det är en grammatikbok. Vart har Jamal tagit vägen? Han är nog i skolan. Men var ligger skolan? Om jag inte missminner mig låg den där borta, till vänster, bakom det sönderslagna fönstret. Men skolan har försvunnit. Den har knuffats över till andra sidan lägret. Den är borta. Nu är den nog långt borta. Den är ute på havet. Den reser på vattnet. Den är full med barn som lär sig historia och geografi. Hör ni? De rabblar multiplikationstabellen. Läraren säger till dem att läsa efter. (Ljud av skolbarn.) Skolan gungar på vågorna. Jag ser den. Jag skulle vilja gå dit, Hamza kanske är där. Han tycker om att gå i skolan. Hamza? Han är son till " Åh, som minnet sviker mig. Det är inte bra. Varför jag talar om Hamza? Någon ropade hans namn. De letar efter honom. Varför svarar han inte?

Varför Hamza? Jag känner inget barn med det namnet. Det bara kom för mig, jag tänkte inte efter, tänkte mig inte för. Fast namnet "

 

Efter en stunds tystnad fortsätter hon:

 

Men vad gör alla människor? Vad letar de efter? Jag tänker hursomhelst inte flytta på mig. Det här är mitt hem. Den här stenen är mitt hus, min säng, mitt kök och min grav. Nej, jag är inte tokig. Solen börjar bli outhärdlig. Det stinker, det luktar bränt. Folk är maskerade. Det luktar död. Hur luktar död? Den har strukit omkring oss så länge nu att vi har glömt vad den liknar. Den är välbekant. Vi känner varandra. Den kommer och går, samlar upp stycken av liv och slänger dem i en massgrav. Det går fort. För att komma till begravningsplatsen måste man ta sig igenom hela lägret. Det finns inte längre något läger. Och begravningsplatsen är flyttad. Det är vad som sägs. Så sa man: det finns ingen begravningsplats längre, du hamnar i en massgrav som alla andra. Jag fick inget att välja på. Förresten struntar jag i vilket. Här eller där, vad spelar det för roll? Så länge våra röster tränger igenom jorden och når världens ände bryr vi oss inte om huruvida vi hamnar i en massgrav eller på en begravningsplats.

20-30 april 2002.

 

Översättning:Mats Löfgren

Anmärkning: styckena i kursivt är intervjucitat publicerade i Le Monde den 27 april 2002.

Tahar Bel Jelloun
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet