ÅSIKT

Två svarta fåglar. Det är korpar, det för olycka med sig. Men de kommer för sent, olyckan har redan skett.

KULTUR

■ ■ ”Jag är författare, jag är en medborgare som betraktar och vittnar. Så jag föreställde mig en gestalt, en kvinna och mor som har förlorat allt och nu gräver i ruinerna efter vad som en gång var hennes liv.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag har skrivit en text som inte namnger någon människa, ty situationen är inte ny. Det är alltid anonyma människor utan röst som betalar.

Följande enaktare skall ses som ett bidrag på vägen till en mångfasetterad och framför allt mänsklig sanning. En monolog som angår oss alla”, skrev

TAHAR BEN JELLOUN på kultursidorna i går.

■ ■

Här följer del två av hans nyskrivna pjäs Jenin.

Jenin/del 2

Kvinnan (som sitter i ruinerna av ett hus):

Jag ligger i en massgrav.

Jag är inte längre ensam. Kan man bygga ett hus i en massgrav, på en trave ruiner, på kroppar med kringströdda lemmar? Nyckeln har jag redan. Det enda som behövs nu är dörren, fönstren, väggarna och taket? Alla måste få komma till tals. Hur ser du ditt nya hus? Med många fönster! Och väggarna, vill du ha dem av sten, lera eller plåt? Du vill ha ett motståndskraftigt material, mycket motståndskraftigt, som varken ger vika inför bulldozrarna eller knölas ihop av bomber och dynamit. Du vill ha en trädgård, träd, en liten sötvattenkälla till sommarnätterna och en vilstol till siestan? Och skolan, den ska vi också bygga upp, en fin skola, med stadiga skolbänkar och fönster som vetter mot havet, det blir vackert. Än du då, hur ser du ditt nya hus? Du ser det inte. Varför inte det, då? Du vill inte längre bo i ett läger, du vill bo i dina farföräldrars hus! Men det är inte ledigt, det är upptaget, det tillhör inte längre dina farföräldrar, jo, jag vet, det hjälper inte att du har lagfartsbevis, huset är inte längre ditt. Alla våra förfäders hus har tagits över av människor som säger att de har köpt dem? Det måste granskas.

Vad säger du? Du går inte härifrån annat än om du får gå raka vägen till ditt riktiga hus även om det är fullt med främmande människor. Du säger att det har de inte rätt till. Visst, men här finns ingen rätt, det är som med blommorna, det finns inte längre några blommor på våra fält, inga trädgårdar, inga källor. De har förstört allting. Rätt? Den är den starkares rätt. Rätten bor i en stridsvagn, en bulldozer, en kanon riktad mot civila?

En mansröst:

”Jag heter Abou Ali, jag är läkare på sjukhuset. Jag tar hand om de sårade på akutmottagningen. Jag stod i dörren till sjukhuset när jag såg två män komma med en sårad. Han var tydligen tung. De gick med möda. Blodet strömmade. När de kom i höjd med den lilla moskén började en stridsvagn uppe på kullen skjuta på dem. De släppte den sårade och började springa. Jag tror att en av dem fick en kula i låret. Han höll sig om benet när han sprang. Den sårade förlorade blod och ropade på hjälp. 'Hjälp mig, hjälp mig, jag dör', skrek han gång på gång. När jag rusade fram mot honom för att ta in honom på sjukhuset dödades han av en kraftig skottsalva. Jag hann inte mer än knappt tio meter förrän det var slut. Soldaterna sköt överallt. Jag viftade med en vit flagga, men det var som om det bara hetsade upp dem. Stridsvagnen flyttade sig till andra sidan kullen. Hela eftermiddagen hörde jag ljudet av skottlossning.”

Kvinnan:

Ingen skjuter längre.

Jag lämnar dig, jag måste upp till ytan och övervaka stenen. Jag borde aldrig ha lämnat den. Så är det, du blir lite förvirrad och allt förändras, man tar ifrån dig din sten och kastar dig i en massgrav, men jag är inte död? Mina ögon rör sig fortfarande, de talar till mig och säger att hela stadsdelen är raserad, jo, de har rivit allt, de tycker om att förstöra, det är deras jobb, riva, spränga, krossa? De sökte upp människorna och dödade dem. Det var det de gjorde.

Jag minns. Bilderna kommer tillbaka på rad, de besöker mig som för att hindra döden från att ta med sig allt. Minnena sköljer mina ögon och skänker dem liv, jag kommer ihåg den där jättelika maskinen som rullade fram genom natten och krossade allt i sin väg. Soldater som sköt. De var rädda. Jag såg en ung man ställa ifrån sig sitt vapen och kräkas mot en väggrest. De dödade män, barn och katter. De säger att de jagar terrorister.

Jag sätter mig ner och tänker inte röra mig ur fläcken.

En svart fågel. Två svarta fåglar. Det är korpar, det för olycka med sig. Men de kommer för sent, olyckan har redan skett. Det finns ingenting att säga, till och med fåglarna ligger fel i tiden.

Vad gör de med alla dessa ruiner?

Det sägs att de tänker isolera dem, sätta upp taggtrådsstängsel och att folk ska komma på besök. Syftet med besöket: föreställa sig vad som fanns förut, föreställa sig gatorna, barnen som leker, husen, de små lägenheterna med sina ganska tunna väggar, föreställa sig skolan, läraren, bageriet, den lilla butiken som säljer mediciner, dispensären och till och med begravningsplatsen.

Vad var den, all den här bråten?

Före ruinerna, före skriken och kropparna som proppats fulla med kulor framifrån och bakifrån, vad fanns det då? Ett litet liv. Man väntade. Man hoppades. Man hoppades få lämna lägret och komma till en riktig stad, leva ett riktigt liv, ett vackert liv, enkelt, ordentligt, utan splitter, utan skrik?

Det är den frågan man kommer att ställa till besökarna.

Själv har jag inga svårigheter att föreställa mig. Det finns inga ruiner; mitt hus finns fortfarande, precis som snickaren, springbrunnen och inte minst trädet som skänker mig skugga. Allt finns på plats, i mitt huvud och hjärta, i detta damm som vittnar och anklagar, även om de har organiserat allt för att spillrorna ska bli oläsliga.

Brottet finns där, även om det har täckts av flera ton av bråte och tystnad.

Brottet har dolts. Det har begravts i samma bädd som de döda.

Förtryckt-förtryckare.

Är förtryckt den som förtrycker.

Förtryckt-förtryckare.

Offret har alltid rätt.

När det vanställer livet och ytterst i sitt hat leder till döden sluter det alla dörrar, det blir tyst, man arbetar, tvättar rent och sätter punkt. Inga vittnen. Inga domare.

Jag fortsätter gräva. Jag vänder på jorden men den ger mig ingenting, lär mig ingenting, jorden är stum, precis som stenarna, till och med de vilda växternas rötter är tysta, jag vänder på en jordkoka och frågar ut den, den säger ingenting, den är så stampad att den inte längre betyder någonting även om den har druckit oskyldigas blod men jorden glömmer...

Jag letar efter stadskartan. Det är viktigt med en karta. Den kommer till pass när man kör, för att man inte ska missa målet, för att kunna attackera exakt och utan att gå för långt.

De har krossat gravarna. De väckte de döda som förföljer dem i deras sömn. Jag sover inte längre, jag varken äter eller dricker. Jag är en sten, den äldsta, tyngsta och mest motståndskraftiga.

Jag talar.

Jag berättar.

Ingenting kan knäcka mig.

Ingenting kan få mig att flytta på mig.

Soldaterna har gett sig av igen. En del av dem i plastsäckar.

Jag väntar.

Jag gråter inte. Jag kan inte längre gråta. Mitt hjärta är torrt. Torrt som en sten. Ändå har jag så många tårar att fälla. Jag kan inte.

Människor kommer och ska räkna de döda.

De ropar om det skulle finnas några överlevande.

Hur ska man räkna något som har mosats. Man måste samla ihop spridda kroppsdelar, bygga upp en kropp igen och räkna. Ett skitgöra. Som ingen vill göra.

De döda har gett sig av.

Själv väntar jag.

Jag tänker inte blunda.

Mina händer fortsätter gräva.

Jag väntar på att barnet ska komma och hämta sin sko.

En mansröst:

”Det här är historien om Abou Djendal. Han var officer i säkerhetsstyrkorna. Han var trettio år. Gift, ett barn. Han var lång och smal. Rätt stilig. En tillbakadragen, arbetsam och allvarlig man. Han skötte sitt arbete mycket noga. När soldaterna invaderade lägret kände han att det var hans plikt att skydda civilbefolkningen. Han blev en ledare inom motståndsrörelsen. Men han dödades utan att kunna göra motstånd. Hans kropp återfanns framför ett rivet hus. Det var den 17 april. Hans kropp var svart. Han hade ruttnat i solen. En kula i pannan. En annan i käken. Det var en avrättning. ”

En kvinnoröst:

”Han blev kallblodigt avrättad. Jag såg alltsammans. Jag noterade allt. Jag stod och väntade i affär på att få köpa mjölk. Dörren stod på glänt. Genom en springa kunde jag följa vad som hände. Jag stod med ögat i springan och såg vad jag såg. Det var fjorton eller femton soldater. De omringade Abou Djendal. De slog honom med gevärskolvarna. Andra sparkade på honom. Han skyddade sitt huvud med armar och händer. Han sa ingenting. De tvingade honom att krypa ihop. En soldat backade några meter och sköt två skott mot honom, ett i huvudet, det andra i käken. Abou Djendal dog omedelbart. Soldaterna lät honom ligga och steg utan brådska upp i en stridsvagn.”

Tystnad. (Kvinnan sitter och gräver i bråten. Ett långt och plågat skrik stiger ur underjorden, ur spillrorna, skriket av ett sårat djur, skriket från en utmattad människa. Skriket blir svagare och går sedan över i en smäktande sång. Det är knappt den hörs. Kvinnan spetsar öronen och böjer fram huvudet tills det ligger i dammet.)

Kvinnan:

Vad tjänar det till att skrika? Ingen hör oss. Och de som kan höra oss är förhindrade att komma på besök. Vi är satta vid sidan om. Vi finns inte längre. Levande eller döda har vi ingen rätt att finnas till. Lägret är stängt. Inga vittnen. Inga observatörer. Kriget måste förbli rent.

Skriket är ingen vädjan. Det är bara ett skrik, en kropp som andas, en hud som sväller, ögon som jorden sluter och ögonlocken håller jorden borta? Om jag kunde få lite vatten för att fukta denna alltför torra jord.

Kanonerna dundrar, kulsprutorna smattrar, högtalarna vrålar, det som hörs är sirenerna från en ambulans som har hamnat i ett bakhåll. Sirenen gör ont i hela mig (hon sliter upp sin klänning) . Ambulansföraren är död, de sårade har hela natten på sig för att dö.

Ambulansen är ett bombat hus, ett nedhugget träd, trädet har förlorat sina grenar och fåglar som förbränts av eldgivningen, människornas eldgivning, rädslan hos människor som skälver av hat.

Och natten svämmar över oss från alla håll, ty vi är alla vävda av samma ull av förfäder med ett gott hjärta och skimrande ögon.

Natten är i oss som detta ändlösa skrik.

Skriket hålls tillbaka av spillrorna av liv, ekar mot en trasig dörr i ett fragment av vägg, det är därför jag hör det, jag är nu ett med detta skrik och för det långt bort, kanske kan det nå dem som vägrar tro att offret i sin tur kan bränna människors mark och av historien inte hålla kvar annat än de tårar som beskyddar den.

Fast jag har aldrig förtryckt någon.

Jag som sitter i detta skövlade läger, jag som talar och sväljer mina ord som ett slags föda som ingen fågel vill veta av, jag som är vår undergångs timglas, jag säger med ord som stiger ur brunnen där man har staplat benen efter så många döda, jag säger med dessa ord att murarna har rasat och lämnat oss nakna, utan skjorta, utan lakan, utan svepning. Man har tagit ifrån oss rosendoften och skammens slöja.

Skriket fortsätter resa och släpper fria de fjärilar som är instängda i våra bröst.

Skriket klär oss och sätter namn på de döda.

Jag sitter för evigt och orubbligt kvar tills månen faller.

Månen sänker sig för att samla in oss, ty vårt behov av tröst, vårt behov av rättvisa, är lika starkt och våldsamt som öknen som breder ut sig.

Vårt behov av sanning är omöjligt att kuva.

Det är vår historia som blöder,

inte våra hjärtan eller ögon.

En man berättar:

”Det här är historien om Kamal, femtio år och rörelsehindrad.

Alla i stadsdelen kände honom. En fridsam och vänlig man som inte tyckte om våld. Han tyckte om att komma ut när solen var mild. Jag tog hand om honom sedan många år, vi var lika gamla, gick i skolan tillsammans och så var vi släkt genom ingifte. Varje morgon körde jag ut hans rullstol till vägen. Han hanterade den väldigt bra. När soldaterna kom in i lägret hängde jag för säkerhets skull en vit flagga på hans rullstol. ’Jag är som en fredsambassadör’, sa han, ’jag kör runt för att gynna samtal och fred mellan människor, fast jag är inte så säker på att de som ockuperar oss vill ha fred, jag menar leva tillsammans med eller rättare sagt bredvid oss.’ När stridsvagnarna kom, och de var många, insåg jag att de skulle skjuta på måfå. Jag tänkte genast på Kamal. Jag gick ut efter utegångsförbudet och letade efter honom. Jag hade som en föraning, en den sortens starka intuition som får en att springa i hopp om att hinna fram innan det är för sent. Tyvärr såg jag Kamals omkullvälta rullstol och jag visste att han måste ligga intill den. Han låg utsträckt vid vägkanten. Krossad. Mosad. Det finns inte längre någonting mänskligt i den högen av kött och blod. Jag insåg att stridsvagnarna hade kört över hans kropp. Larvfötterna hade satt sina spår.

En annan man berättar; han säger att han såg allt:

Kamal satt i sin rullstol och rullade lugnt. När han såg stridsvagnarna och pansarbilarna komma stannade han, mer av nyfikenhet än för att provocera. Han trodde inte att de skulle döda honom. Han gjorde ingenting. Han var bara där. Han försökte ta sig ur vägen för dem. Hans rullstol lydde honom inte riktigt. Från en av pansarbilarna siktade och sköt en soldat mot honom. Kamal föll. En annan soldat steg ur sin bil och gick fram till Kamal. Jag trodde att han ville rädda honom. Nej, han ville med en apparat, en detektor, kontrollera att Kamal inte hade några sprängämnen på sig. Soldaten gav tecken till sina kolleger inne i stridsvagnarna och steg upp i en av dem. En stridsvagn körde över Kamals sårade kropp. En ambulans försökte komma fram och hämta kroppen. Stridsvagnarna sköt mot den och tvingade den att göra helt om. Så dog Kamal. Hans rullstol blev manglad och dess vita flagga är smutsig av damm och blod.”

Kvinnan skjuter en barnvagn framför sig bland spillrorna:

Bland ruinerna finns det alltid en trasig och rostig barnvagn som råkat bli kvarglömd. Den här hittade jag bakom mjölkbutiken. Det syns inte längre var, det finns ingen mjölkbutik längre. Barnvagnen är full med saker som barn har samlat på sig: dockor, kastruller, kammar, trasor, oljelampor, plasttallrikar, stycken av trä och metall, gammalt bröd, en gammal symaskin, skedar, ett radband?

Jag skjuter barnvagnen framför mig och letar efter min mor; jag är ett borttappat barn, jag söker spåren av vårt hus. Jag måste gräva, dödgrävare gräver i betongplattorna, ”någon där?”, ropar de och deras rop ekar tillbaka.

Barnvagnen är mitt hus, mitt hem, det flyktingläger där jag en gång levde.

En man berättar:

Jag är en ung man som har förlorat hela min familj.

Jag går och vet inte vart jag går.

Jag kliver över ruinerna och beger mig mot utgången.

Jag kan inte komma ut.

Livet har vänt sig ifrån oss.

Bara döden tröstar mig. Jag ska älska den, avguda den.

Jag andas bara för att tjäna den, bära den inom mig, på mig, i ett band över axeln som en vildblomma, en giftblomma.

Tahar Ben Jelloun

20–30 april 2002

Översättning: Mats Löfgren

Anmärkning: styckena i kursiv är intervjucitat publicerade i Le Monde den 27 april 2002.