ÅSIKT

Syns du så finns du

Barbro Westling om den uppsminkade kvinnofrihetens historia

KULTUR

samhälle

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Johan Söderberg

RÖDA LÄPPAR OCH SHINGLAT HÅR

Konsumtionen av kosmetika i Sverige

1900–1960

Stockholms universitet,

Ekonomisk-historiska institutionen

Glänsande hår, täta ögonfransar, jämn hud och fylliga läppar. Kvinnlig skönhet har alltid suttit på piedestal och varit en fråga om det av naturen givna. Är du inte född vacker, kan skönheten möjligen komma inifrån.

”Hederliga kvinnor sminkar sig inte.” Så skrev en manlig Stockholmsskribent indignerat 1910 – och så menar även folkhemsetnologerna Jonas Frykman och Orvar Löfgren då de 1985 ser på kvinnors konsumtion av mode och kosmetik som ett utslag av identitetssvaghet. Att glatt och villigt ägna sig åt utseendet kan inte vara ett intresse, utan måste ses som tecken på dålig självkänsla eller något ännu värre. Fusk, som när man med heltäckande stift får bort det mörka under ögonen.

I vår tid av estetisk kirurgi verkar annars såväl motstånd som moraliserande helt ha försvunnit. Med den spektakulära/politiska framgången för läppstiftsröda Gudrun Schyman tycks onekligen den sista bastionen ha fallit. Du är i dag svindlande fri att göra dig till den du vill se ut som. Det behöver inte ens vara för att behaga männen eller verka frisk och naturlig.

Smink har blivit ett medel för kvinnlighet att ta plats i det offentliga.

Som kvinnan i reklamen som självmedvetet möter världen med ett avspänt: ”Because I´m worth it”. Typiskt nog hör märket förstås till de billigare. Så mycket för det kvinnliga självförtroendet medan rakhyvlar säljs till alla män med det givna vinnarargumentet: ”The best a man can get”. Johan Söderberg, professor i ekonomisk historia, har skrivit en både fängslande och fördomsfri bok om konsumtionen av kosmetik under svenskt 1900-tal. Röda läppar och shinglat hår är en informationsrik historia om manligt motstånd och kvinnligt intresse som börjar med 20-talets korta hårmode. Snabbt populärt hos kvinnorna, häftigt avvisat av männen.

”Kortklippta göre sig ej besvär”, annonserade man frankt från svenska kontor och sjukhus, och det varnades både för skallighet och skägg för den kvinna som lät sina lockar falla. Kvinnorna skulle ha långt hår och förbli hemma.

Så blev det som bekant inte. Slaget om det shinglade håret vanns av kvinnorna och en ny yrkesgrupp, damfrisörskan.

Även puder och läppstift ansågs som opassande då de introducerades. Bara prostituerade använde smink och skyltade med sin sexualitet likt vildar.

Både borgare och socialister oroade sig därtill för att smittan kom från fiendelägret. De som försvarade kvinnornas rätt att sminka sig anförde emellertid ofta terapeutiska skäl. Kvinnor behövde smink, precis som kläder, för att skydda sig. De behövde därtill tid för sig själva i en tillvaro som annars lätt uppslukades av hem, man och barn.

Kosmetikmarknaden samspelar med framväxten av ”den nya kvinnan”, höjda kvinnolöner och en mer dynamisk jag-uppfattning. Det räcker inte längre med att vara hel och ren under, välvårdad och diskret. För att framstå som en ”restless soul” var alla knep, som att måla miniatyrsköldpaddor på tånaglarna eller läsa psykoanalys, tillåtna, rapporterade journalisten Gunilla Skawonius från 30-talets Amerika. Det gällde att väcka uppmärksamhet och det gjorde man bäst genom att vara föränderlig och köpa nya produkter.

Vid 50 får en kvinna själv ta ansvar för sitt ansikte, lär modedrottningen Coco Chanel ha sagt. I dag läggs det ansvaret redan på små flickors späda axlar. Syns du så finns du. Och moraliserandet riktas numera mot den kvinna som inte gör det mesta av sitt yttre. Kosmetiken har gått en lång väg, från redskap för kvinnlig frigörelse och bejakande av aktiv lust till allmän norm. Har marknaden därmed också vunnit över kvinnorna och kosmetiken skapat ett nytt förtryck?

Barbro Westling