ÅSIKT

Utbrända, utslitna, utskämda!

Margareta Norlin om rovdriften på offentliganställda

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Under hela våren har pannor rynkats i bestörtning över de ökade sjukskrivningar som "kostar Sverige 120 miljarder" i år.

Det är mest bland kvinnor i kommuner och landsting som långtidssjukskrivningarna ökat. Människor som i åratal har gjort fleras jobb säckar förr eller senare ihop. Jag känner några av dem.

Låt mig börja med förskoleföreståndaren i en mellanstor stad. Först hade hon ett dagis med kraftigt nedskuren budget att ta hand om. Sedan fick hon två nedskurna dagis med nedskuren budget, sedan fyra. Då sa hon: detta är omöjligt! Ingen lyssnade.

I fyra månader försökte hon plikttroget göra sitt bästa. Sedan bröt hon ihop, sjukskrevs ett drygt halvår. Hon var pedagog av en kaliber det skrevs tidningsartiklar om. Efteråt försökte hon gå tillbaka, men blev sjuk igen. Hon blev i stället utvecklingspedagog i en rikare kommun. Nu har hennes tjänst åter delats på fyra personer.

Låt mig fortsätta med gymnasieläraren, en eldsjäl i en Stockholmsförort. Jag frågade henne hur lärarna stillatigande kunde se hur våldet på skolan blev förstasidesrubriker i tidningarna. Hon sa:

- Ja, först försökte vi ju se till att eleverna inte skulle bli lidande på nedskärningarna, och sen orkade man inte så mycket mer.

Sedan sa hon - i förbigående, i en bisats:

- Och sen var det ju så många av oss som dog.

Jag bad henne upprepa. Jo, det var så. Och hon hade inte ens reflekterat över detta faktum! Fem av de drivande på gymnasiet hade dött: i stroke, i hjärtinfarkt, i självmord, utan att hon lagt märke till mönstret. Nu hade hon sökt tjänst på landsbygden.

Ta den 45-åriga specialläraren i en annan förortskommun" hon grät över situationen för barnen och anförtrodde mig att hon trodde hon skulle dö före 50 års ålder, om besparingarna fortsatte.

Jag tänker på biträdena inom äldrevården i Göteborg som bytte till löpande bandet på Volvo, och tyckte de hade fått ett nytt liv! Hög lön, uppskattning, och lindrigare jobb.

Jag tänker på personalen inom psyksjukvården på en liten ort: de utnyttjades till max, omorganiserades till vanvett, sjukskrevs, sa upp sig och fick nytt liv som privata konsulter.

Jag tänker på socialsekreteraren i Malmö som ställdes inför helt orimliga rationaliseringar, blev långtidssjukskriven, öppnade eget - klädaffär - och som nu mår bra igen.

Det handlar i alla de här fallen om människor som knäcks av orimliga arbetsvillkor.

Och nu ska de hånas.

Kristdemokraten Alf Svensson påstår att de fuskar. Anna Hedborg, generaldirektör för Riksförsäkringsverket, säger att företagsläkarna bör återta långtidssjukskrivningarna. Richard Swartz (Svenska Dagbladet 8 maj) ifrågasätter sjukskrivningarna och menar att svensken är mjäkig: skulle "svensken vara skörare än en tysk, italienare eller tjeck?"

Och sorgligast av allt: LO:s välfärdsutredare Irene Wennemo säger: "Vi måste ändra inställning. Det ska vara möjligt och naturligt att vara på jobbet fast man är sjuk. I dag finns bara antingen eller, sjuk eller frisk. Men vi har inte råd med det längre." (SvD 14 januari). Hennes sambo Kenth Pettersson, generaldirektör på Arbetsmiljöverket, håller med.

Problemet med dessa medelålders kvinnor är inte att de är lata och bortskämda. Problemet är att de inte är tillräckligt påstridiga och aggressiva! Det finns inte tillstymmelse till smitarkultur bland medelålders kvinnor i offentliga sektorn. De arbetar tills de stupar. Av ren plikt.

De har en så överdimensionerad ansvarskänsla att politiker och direktörer helt enkelt inte tror att det är sant. Sverige har länge varit helt beroende av dessa kvinnor.

De är Sveriges osedda hjältar. Det enda de får tillbaka är förakt.

Margareta Norlin