ÅSIKT

Vem är jag - och varför?

John Peter Nilsson om en ny stjärna från Finland

KULTUR

konst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Elina Brotherus

Västerås KonstmuseumT o m 2 jun

Jag tror att det var Esko Männikkö som banade vägen för det finska fotografiundret i slutet av 90-talet. Männikkös dramadokumentariska bilder av ensamma män i norra Finland gav eko över hela världen. Eija-Liisa Ahtilas likaledes dramadokumentariska videor gav ytterligare skjuts åt en diskussion kring på vilka sätt ens identitet är sammansatt. Nu har en ny generation mycket unga finska konstnärer tagit diskussionen vidare. Och Elina Brotherus är en av dem. Bara 30 år gammal tar hon konstvärlden med storm.

När jag ser på hennes utställning på Västerås Konstmuseum, som visar ett urval av hennes verk från 1998 till 2001, slås jag i förstone av hur konventionella bilderna är.

Det handlar om ensamhet och utsatthet. Enkelt kan man dela upp verken i dels landskapsbilder och dels självporträtt i olika vardagssituationer. Det verkar handla om en senpubertal inre diskussion om vem jag är - och varför?

Men det är inte så banalt som det låter. Det finns någonting som långsamt smyger sig på. Hennes självporträtt där hon fäst post-it-lappar både på sig själv och andra vardagliga föremål runtomkring henne antyder en vilja att definiera verkligheten. Men försöken blir skrattretande. Vi ser ett stickuttag som heter - stickuttag.

Det är som om hon tvivlar på att världen skulle innehålla någon större metafysisk sanning eller ens kunna representera en fantasi. Livet är en återvändsgränd. Eller som ett av hennes verk heter: I hate sex.

Jag sugs långsamt in i hennes värld. Hennes landskapsbilder, i synnerhet bilderna av horisontlinjer, refererar direkt till romantikens syn på människans litenhet gentemot naturen och vad naturen representerar. I relation till hennes självporträtt uppstår en intressant dualism.

Porträtten är på sitt sätt självförnekande. Landskapsbilderna hyllar tanken på att uppgå i en universell gemenskap där ens unika identitet är utplånad. Landscapes and escape, som ett verk heter.

Så, Elina Brotherus flyr ifrån sig själv? Hon beskriver känslor, som säkert alla av oss har haft, om att känna sig fången i en identitet, självskapad i lika hög grad som given? Ja. Men i Brotherus fall uppfattar jag ingen depressiv eller tragisk ton i känslosvallet. Hon tittar lite trotsigt fram under luggen i en bild. I en annan badar ett oskuldsfullt naket par i en härligt forsande flod. I vemodet, i sorgen, finns en slags oskuld. Hennes bilder ger lugn, de är stillsamma berättelser om livets bräcklighet.

John Peter Nilsson