ÅSIKT

Oljan driver kriget

Maj Wechselmann om läget i kampen om jordens viktigaste resurs

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Så sent som 2001 gav USA den talibanska regimen 47 miljoner dollar "för att bekämpa opiumodlingen" i Afghanistan. Men efter den 11 september bytte USA ståndpunkt och kunde nu skicka soldater dit för att skydda "amerikanska säkerhetsintressen".

Attentatet mot World Trade Center blev en förevändning. Egentligen handlar det om olja.

Sedan 1993 har de största amerikanska oljebolagen investerat miljarder i oljeprospektering och pipelines i de före detta Sovjetrepublikerna som gränsar till Afghanistan, främst Kazakstan och Azarbaijan. Där uppgår amerikanska investeringar i dag till hälften av ländernas årliga nationalbruttoprodukt (4,5 av 9 miljarder dollar respektive 9,5 av 18 miljarder dollar).

I Kazakstan jobbar elva stora amerikanska oljebolag och hundra stora amerikanska och europeiska bolag i anslutande branscher - alltifrån bolag som säljer och bygger Caterpillar och oljeriggar till Pricewaterhouse, Avis, Motorola, McDonald"s och Coca-Cola.

I samtliga republiker tävlar amerikanerna med kineser och ryssar om både oljeintressen och militärt inflytande. Kina har investerat 9,5 miljarder dollar i en 3 000 km lång pipeline från Kazakstan till västkinesiska provinsen Xinjang och Ryssland bygger just två nya pipeliner som ska transportera olja från Kazakstan genom Ryssland.

I juni 2001 tog Ryssland och Kina ett steg för att vidga sitt militära inflytande i området: de två stormakterna bildade en organisation tillsammans med Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan, Shanghai Cooperation Organization. Kina och Ryssland lovade att militärt skydda republikerna om de angreps utifrån eller inifrån av islamska fundamentalister.

Efter den 11 september åtog sig plötsligt USA att skydda samma republiker mot samma fiender. I oktober 2001 skickades 3 000 amerikanska soldater till Uzbekistan och en mängd militära rådgivare till de övriga republikerna. Sedan 2000 har USA givit var och en av de sex före detta Sovjetrepublikerna (plus Georgien) två miljoner dollar om året till militära installationer - med amerikanska konstruktörer och instruktörer på köpet.

Michael T Klares nya bok Resource Wars (Resurskrig) handlar bland annat om huggsexan i Central-asien. Klare, fredsforskare och professor vid Amherst University Massachusetts, påpekar att aktuella krig handlar om att kontrollera resurser - och den viktigaste resursen av alla är oljan.

Indu-striländernas ekonomi är oljebaserad. 95 procent av oss som bor i städer får maten varje dag främst med lastbilar. Vi kan varken så, skörda eller slakta utan bensin eller diesel - inte ens föra krig om olja utan olja. Oljan är blodet i våra samhällskroppar.

USA förbrukade förra året ca 900 miljoner ton olja (282 miljoner amerikaner äger tillsammans 210 miljoner motorfordon.) Indien, med drygt en miljard människor, gjorde av med ca 100 miljoner ton. Sverige behövde 30 miljoner ton, Tyskland ca 130 miljoner ton, Ryssland 123 miljoner ton.

Enligt IEA (International Energy Agency) stiger oljeförbrukningen i världen just nu explosionsartat och kan fördubblas inom tjugo år.

Samtidigt varnar många internationella röster för att oljeproduktionen kommer att sjunka snabbt inom bara fem år. De nya källorna räcker inte för en skenande konsumtion och vissa tidigare, optimistiska, Opecprognoser har visat sig vara bluff.

Alltså blir det krig om den olja som finns.

Ett av de grymmaste är kriget i Sudan, där regeringen tömmer landsdel efter landsdel på invånare för att "säkerställa områdena" för oljeexploatörerna, och där oljebolagen hela tiden bidragit till utrotningskriget mot den egna befolkningen. Detta har under de senaste arton åren kostat två miljoner människor livet.

"I sydöstra Bentiu har befolkningen fördrivits för att ge plats åt Lundin Oil, österrikiska OMV och Malaysias Petrona ... Öster om Bentiu fördrivs befolkningen från Adar Yei, där ett nytt kinesisk-malaysiskt oljebolag projekterar", skriver Christian Aid i sin rapport 2001, om bybor som hungrar ihjäl, skjuts eller bränns levande. Amnesty Internationals rapport från Sudan 2001 talar om stympningar och mord på bybefolkningen, Human Right Watch berättar om sudanesiska regeringens omänskliga fängelser och bestraffningsmetoder.

Kriget i Afghanistan handlar också om olja: talibanregimen byttes ut mot en regim som ville åta sig att skydda Unocals pipelineprojekt från Kaspiska havet till Indiska Oceanen. Målet för USA:s planerade krig mot Irak är att få bort Saddam Hussein - eftersom han upplåter exploateringen av sina nya oljefält åt kinesiska och franska intressen, men inte åt USA.

I en rapport till Världsbanken 1997 påpekas att utvecklingsländer, mot alla förväntningar, utvecklas långsammare och har sämre ekonomi än länder där man inte hittat olja. Rapporten berättar också att, samtidigt som det investeras miljarder dollar i oljan i Kazakstan och Azarbaijan, har lantbruket förfallit och fattigdomen ökat. Medellivslängden sjunker och barnadödligheten ökar.

I en annan rapport till Natural Heritage Institute står det att de amerikanska bolagen samarbetar med en liten klick av korrupta regeringsmedlemmar och byråkrater i Azarbaijan och Kazakstan, samtidigt som fackföreningar förbjuds på bolagens arbetsplatser.

Det är en del av oljekrigets vardag.

Maj Wechselmann