ÅSIKT

Buse, myt, bög

Ulrika Stahre om ett försök att skildra bråkstaken Caravaggios konstnärsliv

KULTUR

Helen Langdon

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

CARAVAGGIO. ETT LIV

Norstedts

Han drog runt på Roms gator mellan tennisbanan och krogarna, ständigt beredd att elda konflikter till bråk. Den hetlevrade konstnären Michelangelo Merisi (1571–1610) från den lilla staden Caravaggio i närheten av Milano kom från en medel- klassläkt, hade en del mäktiga och adliga beskyddare, brände av sitt arv vid tjugo års ålder, drog till Rom, blev känd konstnär men tvangs slutligen lämna staden efter att ha gjort sig skyldig till mord. Flera år senare benådades han av påven och kunde resa tillbaka – men dog i feber innan han kom fram.

Sagan om Caravaggio är kort men dramatisk och passionerad. De hetlevrade är ju som bekant mer spännande än de lugna.

Hans liv var skandalomsusat men hans måleri räknas definitivt till motreformationens och barockens mest intressanta. De stora kontrasterna, mellan ljus och mörker eller mellan det religiöst finstämda och tungt kroppsliga, var radikalt nydanande och det är ingen slump att han är en av de få konstnärer som talar till en nutida betraktare – smutsiga fotsulor och valkiga nävar skapar mer närvaro än kitschig barock.

Konsthistorikern Helen Langdons biografi över Caravaggio utkom för fyra år sedan på engelska och föreligger nu på svenska. Titeln till trots kommer man inte i närheten av Caravaggios liv.

I stället är det staden Rom med sina mecenater, konstbråk och prostituerade, med sin hederskultur, sitt måleri, sin katolicism och det religiösa nytänkande som kom i och med motreformationen som tonar fram runt temat Caravaggio.

Effekten blir centrifugal.

Centrum är tomt, konstnären fortsätter att vara ett mysterium. Men Langdon gör det bästa av ett begränsat material.

Målningarna beskrivs från olika positioner, deras tillkomsthistoria, deras religiösa eller idéhistoriska innehåll, deras rykte och fortlevnad. Problemet är inte mängden infallsvinklar, problemet är att de skiftar så snabbt. Caravaggios liv skildras som en räcka händelser (i den mån de går att rekonstruera), platser och människor med stötvisa inslag av måleri – när Caravaggio får ett uppdrag och målar avbryts den löpande berättelsen och en stramt försiktig bildtolkning tar vid.

Måleriet, Caravaggios egentliga arbete och skälen till att biografin överhuvudtaget skrivs, blir en paus i en ström av svårfångat liv. Greppet är inte ovanligt men resultatet blir otydligt. I stället för en samlad analys av genrer och tekniker, motiv, modeller (flera av dem återkommer) gör denna kronologiska berättelse att konstverken isoleras från varandra.

Mannen Caravaggio har de senaste decennierna blivit postumt och anakronistiskt outad som homosexuell. Detta veder- läggs i princip av Langdon men hennes argument – att han inte kunnat vara bög eftersom straffen var så hårda och han förresten gick till prostituerade (som en riktig karl?) – är minst sagt tveksamma.

Man kan dock leva med dem. Caravaggio. Ett liv är ett stycke konsthistorisk biografi för en bildad och intresserad allmänhet. Den är delvis ett svar på en fiktion som gått långt (inte minst Derek Jarman med filmen Caravaggio från 1980-talets slut) när det gäller att fylla i och bygga myten Caravaggio.

Langdon röjer upp en smula – men faller tyvärr till sist själv för en ensidig bild av bråkstaken när hon inte riktigt kan se honom som malteserriddarnovis i tjänst på ett sjukhus på Malta.

Myten Caravaggio plockade några poäng till sist, bög eller ej.

Ulrika Stahre