ÅSIKT

Den sista rapporten från Sarajevo

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För fem år sedan flyttade Aftonbladets kulturredaktion till Sarajevo. Vi skrev dagligen från staden under en tre veckor lång period.

ANDERS PAULRUD

och fotografen

URBAN ANDERSSON

har återvänt. Här är deras sista rapport, för den här gången.

Kvinnan på marknadstorget röker cigaretter och säljer vårprimörer. Under belägringen dog människor av en granatattack här. Minns ni?
Foto: URBAN ANDERSSON
Kvinnan på marknadstorget röker cigaretter och säljer vårprimörer. Under belägringen dog människor av en granatattack här. Minns ni?

Nu blir det inte några fler texter och bilder från Sarajevo på ett tag.

Kanske är det logiskt; staden är på väg att försvinna in i den stora europeiska glömskan. Det är cyniskt. Och det är för djävligt. Men, också just logiskt eftersom Sarajevo och Bosnien och allt som hände där under det fruktansvärda kriget var bortglömt från början.

Vi bestämde oss för att det här var någonting vi inte begrep, något som låg bortom vår horisont och fattningsförmåga. Det var "medeltida", sa vissa. Eller "barbariskt".

Ibland hör jag människor, även journalister och andra informationsvana, säga att "det där som hände i Jugoslavien begriper jag inte". Hur sådana där kollektiva förträngningar uppstår är svårt att förstå, i synnerhet som rapporteringen pågick dagligen, och i åratal. Och förvisso, det är svårt att förklara varför det blev som det blev. Där borta på Balkan.

Man måste stanna upp. Tänka, läsa på. Det är inte så lätt eftersom det hela tiden inträffar nya hemskheter: World Trade Center, kriget i Mellanöstern, bin Ladin, ja ni vet själva.

Kvinnan på bilden säljer grönsaker på marknadstorget i Sarajevo. Hon kedjeröker men mellan cigaretterna hinner hon sälja sina grönsaker. Det är en bra tid för grönsaker nu, morötter, purjolök, slätbladig persilja. Marknadstorget i Sarajevo blev världsberömt när en välriktad serbisk granat träffade platsen. Fotografier av slakten sändes ut över världen, och ändå hade den propagandistiska tv-kanalen i Pale mage att påstå att "muslimerna" själva hade iscensatt massakern för att väcka västvärldens sympati.

För fem år sedan var Sarajevo full av röda fläckar, människor hade målat med blodröd färg i groparna efter granater och splitter. För att inte glömma. Nu ser man inte färgen längre, den bleks bort. Och på marknadstorget, som fått ett tak sedan sist, finns en minnesplatta men den är svår att upptäcka eftersom en handlare har ställt upp sitt stånd framför.

En liten bit härifrån dog 20 människor och 160 skadades i en annan granatattack. Brödkön, ni minns? Just i dag, den 27 maj, är det tio år sedan. Sarajevo är fullt av sådana platser. Kyrkogårdar, överallt kyrkogårdar. Nationalteatern, sjukhusen, Statens museum, skyskraporna, elverket " Listan kan bli hur lång som helst. Lägg därtill alla skadade hus. Ja, fortfarande.

Dessutom har det tillkommit nya problem, med knark och prostitution och expanderande svarthandel. I Sarajevo kan man se lyxbilar som man annars bara ser på film.

Och så pengarna då. Det tål att upprepas: det finns inga pengar i Sarajevo. Det behövs pengar till allt. Men vem vågar investera här?

Vad ska man skriva som slutord?

Staden är grå och djävlig. Männi-skorna här väntar på nästa krig, och ingen skrattar längre. Och att Sarajevo är värt all kärlek.

Anders Paulrud